Jag granskar författarporträttet på omslagsfliken. Fotot är taget i svartvitt. Skägget på hakan har grånat. Mustaschen under näsan är mörkare. Hårfästet blottar tinningarna. Han ler. Leendet når inte ögonen. Han förefaller nedstämd, eller rent av deprimerad. Huvudpersonen i boken är det. Deprimerad och traumatiserad.
Jag börjar läsa. I prologen skildras några personer, som uppges vara på fel plats. En ung man rör sig på en stig längs vattnet. Ett äkta par är oense om något. Den unge mannen hittar ett lik i ån. Utredningen tar sin början. Prologen känns så trevande. Det är därför jag tror att författaren kan vara deprimerad. Sjukdomen placerar ett filter mellan honom och omvärlden och den mörka skuggan lägger sig som en hinna mellan tankarna och tangentbordet.
Jag vet. Det är en deckare. Mord ska begås. Brott ska bekämpas. Poliserna ska ha ett privatliv. Man ska inte glo på författarporträtt, man ska läsa.
Stephen Booth - Bron (ifall någon undrar)
Klassiskt deckarscenario tänker jag som gärna läser (bra) deckare ibland.
SvaraRaderaSå kan jag också göra. Snöa in på ett foto och fantisera. Du kanske har rätt vad gäller författaren. Klart att hans mentala status smittar av sig på historien. Intressant!
SvaraRaderaJag känner igen det. Kan också fastna på sådant.
SvaraRadera