Kuvert

Vitsipporna breder ut sig mellan ekarna. Sanden på gångstigen känns mjuk under mina fötter. Regnet har dröjt sig kvar i form av ett stilla dis. Luften är fylld av fågelsång. Jag bryr mig inte om att försöka skilja den ena fågeln från den andra. De finns och de sjunger.

Jag går med nacken böjd. Mina kängor har rundade tår och sägs vara speciellt framtagna för att passa till gång. De är svarta. Om jag istället sprungit kunde jag valt neonfärgade, chockrosa skor. Jag vet inte varför det är så. Löpare i färgstark neon och nordic walking (ja vad gör man egentligen går, vandrar, promenerar, linkar, utövar vardagsmotion...?) i svart eller brunt. Trotsigt vill jag ha ett par färgglada skor. Det är mest en förflugen tanke. Det mesta av mina tankar cirklar kring Anton just nu. Han verkar ha funnit någon, en Agneta, som delar hans intresse för Big Bang Theory och tecknad film och ser världen på samma kantiga sätt, där ångesten är ständigt närvarande, likt en inälvsparasit som förtär den näring den behöver, utan hänsyn till sin värd.

Jag hade på något sätt förväntat mig att Anton aldrig skulle bli vuxen, att han skulle fortsätta bo hemma och vara beroende av mig, samtidigt som omvärlden skulle döma mig för att jag fostrat honom fel och själv varit orsak till hans tillstånd. Nu planerar han att flytta ihop med Agneta.

Kuvertet ligger inkilat under en sten. Det är ett fönsterkuvert som innehållit en mobilräkning från 3. Inuti ligger ett A4. Själva kuvertet ser olycksbådande ut. Jag tänker på knarkpengar eller något ännu värre när jag ser det.