Pendeltåget är fyllt med tentaångest och tristess. Tröttheten trängs med rastlösheten. Bekanta hälsar kort på varandra. Jag sitter på min plats vid fönstret. Vintertid ser jag mitt bleka ansikte, sommartid landskapet som rusar förbi. Bilköer. Trädgårdar. Ponnyhästar i en lerig hage. Sjövatten. Andras mobiltelefoner, handväskor och power-pointpresentationer blir min vardag. En gång valde jag att pendla. Jag såg det som någon slags frihet. Att inte bo där man jobbade. Skilda världar. Att kunna utnyttja restiden för att läsa eller finna ro.
I morse såg jag att någon klottrat på perrongen, just där jag brukar stiga på. Jag vill resa, stod det på asfalten med vit sprayfärg. Klottraren hade använt en schablon för att få bokstäverna regelbundna. Jag klev över orden och tänkte jag reser, varje vardag reser jag, men ändå inte.
De sista orden ger ett sådant djup till berättelsen! I like
SvaraRaderaMinnets Resa
Det är lite speciellt det där med att pendla. Man reser långt, men ändå är man kvar på samma plats. Eller platser. Två platser som är varandras motpoler, en för arbete och en för fritid.
SvaraRaderaDu har fångat pendlandets själ och förmedlat den på ett sätt som berör.
Du är nåt på spåren här. Bra text.
SvaraRaderaBra tycker jag med.
SvaraRadera