Text inspirerad av bok

Inspirationsmening: Jag står på trappan till huset och ser på staden genom regnet. Den är hämtad från Boel Berman, Den nya människan.

Jag står på trappan till huset och ser på staden genom regnet. Fukten är kompakt. Duggregnet målar en hinna över allt, dött som levande. Trots att jag står under tak märker jag hur mina kinder fuktas. Jackan suger åt sig det grå. Missmodigt ser jag ner på mina ben. Glansiga strumpbyxor täcker knäna. Fotens ovansida bildar en oval i pumpsen. På avstånd hörs ett dovt hundskall. Det möts av ett intensivt bjäbbande. Från löven på gräsmattan stiger en doft av förruttnelse.

Underlivet svider. Låren har tänjts ut i något som liknar träningsvärk. Mina bröstvårtor påminner mig om tunga och tänder. Jag skulle inte...Det var något hos honom. Känslan av samförstånd. Att vi båda ville. Huset bar minnen av skilsmässan. Hon var nödtorftigt undanstädad. Barnens rum stod orörda. Jag såg på Lego när han smekte mig.

En petrolblå Nissan kör förbi på gatan. Den dränker en brevlåda i en sky av regnvatten. Jag huttrar och föreställer mig att någon är på väg för att köpa färska frallor till frukost. Inomhus ligger en man och sover. En hård kropp invirad i storblommiga lakan. Jag har långt att gå hem.