Splittrad

Ett splittrat regn drar in från väst. I gryningen knackar det på rutan, gråter och ber att få komma in. Det slår hårt och jag vaknar till.  Månen är på väg att bli full för första gången i augusti, den är molnskyld och hungrig. Jag har sovit lätt och drömt oroligt. Drömmarna säger mig att min manliga sida tagit över med sin obarmhärtiga logik. Jag intalar mig att jag inte är splittrad, logik ger helhet.

Sen när jag drar upp persiennen och himlen är tillfälligt molntom och blå sitter en kråka på fönsterblecket. Jag ser in i dess öga och tänker fågel. En skälvning löper genom kroppen. Ett ögonblick låtsas jag att kråkan är en koltrast, det känns poetiskt. Med sänkt blick låter jag den återfå sin sanna skepnad och bli kråka igen. Man ska inte förställa sig. Det satt en fågel vid mitt fönster i morse och det var ingen slump.