söndag 20 april 2014

Mjuk

Hyresfastigheten vilar i dunkel. En fönsterlampa i rosa tyg lyser som en stjärna över två St Paulior  i valdemarsuddekrukor. De skiftande bilderna från en platt-TV letar sig ut genom en mörk linnegardin. Ljuset från köksfönstret på andra våningen är grått som ett öga. Det hörs röster och ljud från flaskor och burkar. Fönstret står på glänt.

-Hon är jättefin.
Rösten för henne att rysa av välbehag. Hon fuktar läpparna och upprepar orden tyst för sig själv "hon är jättefin". Framför henne på gångbanan sitter en padda. Hon vill böja sig ner och kyssa det vårtiga djuret. En prins för en padda. En padda för en prins.
-Men...
-Jo, det är hon. Jag har varit hemma hos henne flera gånger. Hon har varit hemma hos mig också. Vi har träffats flera gånger. Hon är inte som andra tjejer, så mjuk och fin i sättet. Rolig är hon också. Hon har ett sådant fint skratt. Det är allvar.
-Vi ska ut i kväll. Vi ska festa. Har du cigg?
-Vi ska inte till Statt förrän om en timme. Jag tror hon kommer.

Porten slås upp. Hon bländas hastigt av ljuset och hinner se ett par grova kängor och en rakad skalle. Paddan krossas under kängorna. Inälvorna rinner ut ur den platta grodkroppen. Mannen med kängorna knuffar till henne. Hon svär och försöker värja sig med armen. Han knuffar henne igen och hon faller omkull. Berberisen river sönder hennes tunna dunjacka. Rabattjorden smetar av sig på de vita jeansen. Han drar upp henne ur buskarna.
-Slyna.
-I helvete. Låt mig vara.
-Justa pattar.
Han pressar händerna mot hennes revben, samtidigt som han lägger krokben för henne. Det svartnar för ögonen när svanskotan slår i asfalten. Den stålskodda kängan träffar henne över ryggen. En gång. Två gånger. Han fattar tag om hennes hästsvans och drar upp henne. En örfil tystar henne när hon ropar på hjälp. Han ömsom drar och ömsom knuffar henne in på lekplatsen. Hon faller ner i sanden. Bakhuvudet slår mot kanten av sandlådan.
-Är du rädd? frågar han. Va? Är du rädd?
Hon skakar i hela kroppen och förmår inte svara. Han dunkar hennes huvud mot sandlådan. Ett raserat sandslott rinner ner längs nacken. Hans händer letar sig in under jackan. Hon blundar och  stålsätter sig. och tänker att han är hårdhänt. När han tvingar henne ner på mage förlorar hon medvetandet.

2 kommentarer:

  1. Det är något som gör att jag inte får delarna att hänga ihop - detsamma, tror jag, som gör att jag inte kan ta till mig grymheten i det sista stycket.

    SvaraRadera
  2. Och detta av ordet "mjukt". =( Välskrivet.

    SvaraRadera