onsdag 2 april 2014

Pinne

En kråkfjäder sticker upp ur det dammiga gräset utanför Vitsippans Förskola. Maskorna i nätstaketet bildar ett skuggmönster över en klunga barn som ligger på marken och krafsar på något. Förskollärarens röda jacka prasslar när hon klappar i händerna för att fånga barnens uppmärksamhet.
-Nu var ni duktiga, säger hon med tydlig röst. Ställ er i en ring nu. Nu ska vi göra en sak till. Vi ska gå slalom. Alice får börja. Vet du hur man går i slalom, Alice? Du ska gå slalom mellan alla de andra barnen ända fram till fröken Petra. Hindra inte Alice nu, William. Det blir din tur sen. Ta på dig mössan; Lucas. Nu är Alice nästan framme. Då får du börja, Maja och gå slalom precis som Alice har gjort. Åh, vad duktig du är som kommit fram till Petra, Alice. Nu får du gå in till Ingrid och äta frukt.

Ernst rätar på ryggen över rullatorn. En paus utanför förskolan brukar vara lagom för att vila benen. Trots att vare sig fröknar eller barn ser honom ler han under kepsen. Hade någon kommit fram till staketet idag och hälsat på honom hade han kunnat berätta en hemlighet. I korgen på rullatorn ligger en liten pinne. När man ser årets första sädesärla, ska man ta upp en pinne och spara den. Gör man så får man lycka under året som kommer. Det var Elna som lärde honom det. Hon gjorde alltid så. Pinnen kunde få ligga i hennes plånbok eller i ett fack i handväskan. Ibland sydde hon ett litet fodral till en och kallade det "ärlepinnepåse". Carita och Jörgen, deras barn, brukade göra samma sak, som Elna lärt dem. Carita lade sina ärlepinnar på skrivbordet för de skulle vara nära hennes skolböcker och Jörgen lade dem bland leksaksbilarna eller orienteringspokalerna.

Elna är borta sedan flera år. Han har lagt sig till med hennes vana. Idag såg han den första ärlan. Vippstjärtad och grå studsade den fram över asfalten lika gäckande som en solkatt. Han kände sig lätt i hjärtat när han tog upp pinnen från marken och tackade Elna för allt som han fått och önskade Carita och Jörgen och deras små lycka det kommande året. Har man en ärlepinne kan inget ont hända.

3 kommentarer:

  1. Vacker text och vacker gammal sed.

    SvaraRadera
  2. Å, är det så enkelt!? Tur att jag inte sett min första sädesärla än i år!

    SvaraRadera