Skimra

Moränstenen skimrar. Tallskogen silar ljuset. De glesa stammarna skyler sig i dis och bark. Mossan andas väta. Åkerlappen ligger i vinkel på en trevägskorsning mitt ute i ingenstans. Svartasfalten slickar skogsbrynet. Vägarna löper från hopp till förtvivlan och tillbaka igen, septiska ådror som kryper mot hjärtat med förgiftat blod. Oavsett årstid verkar den alltid vara plöjd. Den bara jorden välver sig som fjärilshåv i tiden. Utan avsikt fångar den minnen. Slagen om sommaren kanske, men alltid bar, en källåder med skört tak, elektriska strömmar i marken. Det är en plats där hästar skälver och skyggar för de osynliga händer som rör deras hårrem.

-Känner du att det är något speciellt här. Jag får alltid så tydliga förnimmelser här.
-Förnimmelser?
-Det spökar. Andra sidan är närvarande. Andevärlden. Vibrationer.
-Vibrationer känner jag.
-Bra. Jag är glad för din skull. Det var därför jag tog dig hit. Jag vill att du ska vara öppen och kunna uppleva sådant som inte syns med blotta ögat, inte kan registreras med våra vanliga sinnen.
-Det är bilen som vibrerar. Vägbanan är ojämn. Du kör för sakta bara för att du ska kunna titta på den där minnesstenen. Det är de vibrationerna jag känner.
-Minnesstenen?
-Du tror att det spökar bara för att det står en minnessten på en åker.
-Natten till 3 november 1898 skedde ett mord. Anton sköt sin dotter Maria och hennes fästman Joel. Sådant lever kvar. Tro mig.