På något vis tror jag alltid att jag ska minnas rummet. I varje givet ögonblick ska dess fysiska form vara möjlig att återskapa. Jag ska kunna skildra almarnas skuggspel mot väggarna, redogöra för ornamentiken de ärvda målningarnas ramar, känna syran från vinet i gommen och den lätta förnimmelsen av damm från bokhyllan, samtidigt som jag exakt ska veta hur ett par händer känns mot min kropp, bäckenbenets tryck mot mina höfter, doften av Paco Rabanne...Allt det ska jag vara i stånd att återskapa, för min egen skull och för dem som flätar sig samman med min kropp likt kardelerna i ett rep.
En träfigur står framför de engelska klassikerna. Jag nuddar vid belätets dräkt med fingret. Plyschen sänder rysningar längs med ryggrad.
-Vad har du där?
Jag försöker vara lätt på rösten.
-Jag gjorde den när jag var tolv. Sista sommaren när man är barn. Det regnade. Jag satt i vedbon på vårt land och täljde. Mamma hjälpte mig med overallen. Tyget kommer från pappas gamla byxben. Vi hade likadana overaller allihopa. Hela familjen klädde sig i lejongul sammet. Det var svårt att hitta ett blixtlås som var tillräckligt litet. Mamma tog det från en gammal plånbok. Annars sydde jag den själv.
-Du läser poesi?
-På originalspråk för känslans skull. Skriver du?
Jag skakar lätt på huvudet. Han andas mot min nacke.
-Du borde försöka. Ditt tal har en speciell rytm. Jag anar en känslighet i ditt seende.
-Cast a cold eye, one life, on death, horseman pass by.
Belätet lutar sig mot Yeats samlade dikter i blått skinnband och jag försöker finna klokskap i någon annans ord.
-Det är Yeats, säger han. Jag har tre diktsamlingar utgivna på Bonniers. Det är en tid sedan. Poesi är en krävande konstform. Allting handlar om pengar numera. Det lönsamma.
-Kommer du att läsa något för mig?
-Efteråt. Efteråt kanske. En kvinnas kropp är poesi för mig. Dina former...
Underbart. Fast det är "on life", inte "one life"
SvaraRadera