När Henric fotograferade bilparaden förlorade jag honom ur sikte. Han knäböjde framför en creme-färgad B11:a som långsamt rörde sig framåt längs huvudgatan. Jag stod i folkmassan som kantade kortegevägen och andades in doften av bensin och brända gummikopplingar. Kvällskylan lindade kalla bandage runt mina handleder. Det kändes som jag fått fel sorts medicin, istället för en kram.
En tunn arm i en svart täckjacka knuffade till mig. Jag såg en varm korv med senap och ketchup rasa ner längs min kappa och hamna i rännstenen framför mig. Givetvis skrek jag till. Ett häpet litet skrik som ingen hörde. Instinktivt kände jag genom mina fickor för att känna att inget blivit stulet. Plånbok, mobiltelefon och nycklar fanns kvar. Främlingen syntes inte till.
Jag vände blicken ut mot gatan, för att söka efter Henric igen. Jag längtade efter hans rygg och nacke på samma sätt som man längtar efter att forma händerna runt en mugg med het dryck. Både han och den cremefärgade bilen var försvunna. En rockabillyorkester på ett lastbilsflak närmade sig. Frasen I Love her, she´s soo sweet, rasslade fram genom högtalarna. Jag trängdes undan av en barnfamilj med tvillingvagn. Det äldsta barnet höll en uppblåsbar hammare i handen. Två ynglingar med jeansen hängande halvvägs ner till knäna ställde sig framför mig. Den bredaste av de två hade kraftig hårväxt mellan skinkorna.
För att få luft omkring mig backade jag in mot husväggen. Jag tog stöd mot den aprikosfärgade putsen och kilade ner fötterna i den trasiga gatläggningen. Med slutna ögon och händerna i fickorna tog jag ett par djupa andetag. Helst av allt ville jag gny och krypa ihop i fosterställning. Mitt påtvingade meditationsförsök avbröts av att någon ställde sig bredvid mig.
-Har du sett en kille med kamera? frågade jag.
Mannen som ställt sig intill mig svarade inte. Fållen på hans slitna jeans låg som en härva över mockaskorna. Ett cigarettpaket stack upp ur bröstfickan på den sandfärgade canvasjackan. Skärmen på kepsen av oljetyg höll på att lossna i sömmen. Den korta flätan i nacken liknade en tobaksfläta. Tovigt skägg fyllde upp de ihåliga kinderna. Jag försökte möta hans blick.
-Har du sett en kille med kamera?
Ögonen var helt tomma. Han gungade lätt fram och tillbaka innan han började gå längs husväggen. Rörelserna var plankstela. En fnittrande fjorton-åring med platåskor och kort-kort kjol vek undan för honom. Han lade inte märke till henne.
Henric förstorade upp bilden av den cremefärgade bilen sen och ramade in den. Han sa att vi haft en trevlig kväll. Att vi bråkat om killen med flätan och att Henric sagt att jag flirtat med honom och hävdat att det var den typen av män jag egentligen åtrådde verkade han ha glömt. Bilden av en bil från krigsåren som rullade fram i något som skulle kunna vara en segerparad var det viktiga. I nedre högra hörnet skymtade jag en kniv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar