Monoton

Det är inte det att kontorsarbetet är monotont, sådant kan jag leva med. Jag tänker att det handlar om att bli vuxen och någonstans därute finns en framtid och ett annat liv, något som är spännande och skimrar i en dagdröm. På rasterna pratar tanterna på jobbet om klimakteriebesvär och barnbarn. Lunchrummet i ligger i källaren. Taggbuskarna i rabatterna tar ljuset ur grådagern. Lysrören flimrar. Varje förmiddag äter vi knäckesmörgåsar med smör. Det händer sällan att någon bakat. De tänker på vikten, tanterna.

Det är inte monotonin i arbetsuppgifterna som skrämmer mig, det är värken i axlarna. Gittan, som jag vikarierar för, har förstörda axlar. Hon går hemma och kan inte göra någonting för värken, säger hon. Jag försöker föreställa mig att inte kunna göra någonting. Inom mig växer en revolution, som en maskros i asfalt, en tanke om tillvaron som den borde vara. Jag har fått det från Lasse. Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att via alla skulle arbeta maximalt, voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga - ja, vad ni vill. Frihet. Lasse spelar gitarr. Vi har hängt ihop sedan gymnasiet och vi har lovat varandra att inte bli som dom. Våra liv ska bli annorlunda.

Citatet kommer från Ernst Wigfors, ifall någon undrar.