Möda

Syskonbarnen sålde av efter Torstenssons på auktion. Vallen var slagen och auktionsbesökarna parkerade sina bilar på den ojämna marken. Britta och Agne hade kaffekorgen med sig och Agne bar på picnicbord och stolar. Anita mätte en skänk med tumstock. Uppköparna i skitiga kläder stod och blängde i ett hörn av trädgården och gnabbades om vad som kunde tänkas klubbas till fyndpris. Utanför ladugården stod traktorerna, en Bolinder-Munktell utan hytt och en röd Volvo BM.

Brödernas samling av vapen tilldrog sig intresse. Pistoler och värjor fyllde ett bord. Lite längre bort, nära glasverandan visades husgeråden. I en brödback av papp, tillsammans med ett par glasvaser, stod en fyrkantig plåtburk. Den var prålig och grann och nästan alltför rosa. En besökare hade gläntat på locket och lämnat burken öppen. Den rymde sorgfälligt sorterade trådrullar av trä, extra hyskor till BH:n, resårband, ett par strumpfötter i nylon, stoppgarn och en samling stoppnålar i ett brunt tablettrör av glas. 

-Sådant här kallas kvinnomöda, sa Marie och slog igen locket. Hon såg ut över åkrarna. 

-Det har säkert tillhört Lisen, svarade Gun. Du vet, hon som dog ung och aldrig kom härifrån. Det var hon och bröderna. Ernst var den ende som kom upp sig. De andra blev kvar.  Han flyttade till Stockholm och läste på Hermods till ingenjör och jobbade på LM Ericsson. Det är hans barn som säljer av nu.