Blickar

Tavlan var inte större än 30*30 cm. Ändå drog den blickarna till sig där den hängde på den perforerade masonitväggen i hörnet av Ståhls auktionshall.
-Den bjuder du inte på, sa en gråhårig kvinna i batikfärgad klänning.
-Rönn ligger inte särskilt högt i pris för närvarande, sa hennes man.
Glasögonen gled ner på näsan. Med händerna i fickan på oljerocken  stirrade på den nakna kroppen på oljemålningen. Hennes grekiska lädersandaler klapprade mot betonggolvet när hon drog maken åt sidan. Han påminde om en hund som tvingades överge en onosad kissfläck.

Jag stod och låtsades leta efter silverskedar i en låda med nysilver. Egentligen var jag inte särskilt angelägen om att hitta något silver. Det var tavlan, som intresserade mig och besticken gav mig en god anledning att dröja kvar vid den.

Två äldre herrar med slitna kavajer och skjortor där knappar saknades stannade till framför tavlan.
-Den blir inte lätt att få bud på, sa den ene.
-Vad menar du?
-Skulle du våga bjuda på den?
-Hon är grann. Med ett sådant fruntimmer på väggen skulle man aldrig få problem med potensen.
-Det hänger en annan Rönn bredvid. Med pelargoner på. Den kanske du kan ropa på och ge till Sonja.

Rönn var min farfar. Om kvinnan på tavlan var min farmor eller inte var jag inte säker på. Farfar hade haft ett visst rykte, om man säger så.