söndag 21 augusti 2016

Dovt

Kommunen har lagt ny gatsten. Den är mjukt rödbrun till färgen och dess yta sägs dämpa ljudet. Goretexkängorna låter dovt när jag trampar på den. I den stensatta rabatten där det är tänkt att växa härdiga buskar när anläggningsarbetet är avslutat ligger en ölburk och ett hopskrynklat cigarettpaket. Jens går ett halvt steg bakom mig, fritidsklädd i kängor och tålig jacka, han med.

-Teaffären verkar ha fått en ny sort, säger jag. Sencha. Undrar hur det smakar. 
Jens mumlar något. Han dricker kaffe. Det är jag som fyller köksskåpen med te. 
-Ska vi gå genom parken, eller ska vi fortsätta på stan? fortsätter jag. 
Han rycker på axlarna.
-Du gör som du vill.

Jag har på tungan att säga att vi behöver prata, men jag tvekar. Någonstans har jag läst att människor i rörelse talar med varandra. Befinner man sig i ett rum, så kan samtalet tystna och parterna låsa sig, utan möjlighet att komma vidare. Rörelse föder dynamik. Om det är sant vet jag inte. Jens sluter sig i sitt skal. Kan man bli förälskad på nytt i den man en gång blev kär i? Jag vill säga att jag saknar det vi har haft. Nyfikenheten, lekfullheten och de långa samtalen. 

2 kommentarer:

  1. Bra...säkert inte ovanligt. I radioreklamen uppmuntrar man till en liten hemlig flirt... vet inte om det är rätt väg...kanske jag som börjar bli riktigt gammal...

    SvaraRadera
  2. Det kan man nog om man inte blivit för besviken.
    Bra skrivet!

    SvaraRadera