Dovt

Kommunen har lagt ny gatsten. Den är mjukt rödbrun till färgen och dess yta sägs dämpa ljudet. Goretexkängorna låter dovt när jag trampar på den. I den stensatta rabatten där det är tänkt att växa härdiga buskar när anläggningsarbetet är avslutat ligger en ölburk och ett hopskrynklat cigarettpaket. Jens går ett halvt steg bakom mig, fritidsklädd i kängor och tålig jacka, han med.

-Teaffären verkar ha fått en ny sort, säger jag. Sencha. Undrar hur det smakar. 

Jens mumlar något. Han dricker kaffe. Det är jag som fyller köksskåpen med te. 

-Ska vi gå genom parken, eller ska vi fortsätta på stan? fortsätter jag. 

Han rycker på axlarna.

-Du gör som du vill.

Jag har på tungan att säga att vi behöver prata, men jag tvekar. Någonstans har jag läst att människor i rörelse talar med varandra. Befinner man sig i ett rum, så kan samtalet tystna och parterna låsa sig, utan möjlighet att komma vidare. Rörelse föder dynamik. Om det är sant vet jag inte. Jens sluter sig i sitt skal. Kan man bli förälskad på nytt i den man en gång blev kär i? Jag vill säga att jag saknar det vi har haft. Nyfikenheten, lekfullheten och de långa samtalen.