Dyka upp

Götsamåla hembygdsförening hade bjudit in till hemvändardag. Besökare från när och fjärran strövade omkring i parken kring bygdegården. Hembygdsgården åldriga byggnader hade fallit offer för en pyroman 1971 och med förenade krafter hade bygdens folk byggt en föga charmerande, men handikappanpassad bygdegård i ett plan.

Johannes på Hult visade sina tändkulemotorer och lät barnen klättra på sin gamla, grå traktor. Bernt som hade bikupor som binäring sålde nyslungad honung. Gun förestod tombolan där man kunde vinna grytlappar med katter eller reklamryggsäckar från Asks mekaniska. Kaffe och hembakt serverades.

Bosse dök upp från ingenstans. Jag flämtade till av häpnad och grep tag i hinken som stod bredvid mig. Någon hade föreslagit att Götsamåla skulle ha en egen "ice bucket challange". Inslaget var föga uppmärksammat. Ingen hade tagit chansen att tömma en spann vatten över sig för att stödja hjärnforskningen. Götsamåla var trots allt en trakt där åldringarna traditionellt fick sitt första bad när de togs in på hemmet. Många dog av chocken och på så sätt höll sig äldreomsorgen inom ekonomiskt försvarbara gränser.

Jag hällde vattnet över Bosse. Med vattnet drypande från kläderna och håret i stripor blängde han på mig.
-Tjejernas omklädningsrum. Årskurs åtta, sa jag.

Lite senare hörde jag hur Bosse skröt för Steffe och Ladde om att han var den enda som vågat tömma den där hinken.
-Hur ska du kunna stödja hjärnforskningen? sa Steffe. Du har ju ingen hjärna.