Stänga

Anna stänger bakluckan till bilen. Hon huttrar till. En vindby blåser in under parkasen. Vatten rinner ner innanför kragen. Trots att hon bara gått över parkeringsplatsen är fötterna genomblöta. Varukassarna fyller bagageutrymmet. Det blev dyrare än hon räknat med. Ändå kan hon inte påminna sig att hon köpt något onödigt. Köttfärsen på extrapris kanske. Hon har säkert köttfärs i frysen redan. Amaryllislöken. Ingen jul utan amaryllis. Att driva den direkt från löken istället för att köpa en färdig med knoppar är tradition för henne. Hon skulle vara slut som människa om hon inte fick hållas med den där löken och sätta den i mormors gamla Rörstrandskruka.

Bilen känns sur och fuktig när hon sätter sig bakom ratten och letar efter reglaget till värmen. I kassakön hade hon stått bakom två kvinnor i pensionsåldern. De var kutruggiga och hade ljungfärgade sjalar över mörka kappor.
-Jag har träffat mitt barnbarn i helgen. Fyra vuxna på en två-åring. Det är lagom det.
-Tänk om man kunde stänga av de där små.
-Eller bara stanna tiden. De är ju så goa.
Anna kramade ratten med händerna. Det kanske var det som var felet. För få vuxna som brydde sig. Hon som aldrig räckte till. Fyra vuxna till ett barn. Hon var nästan alltid ensam.