Dammtrasan gör sig över lysterskålen jag fått efter mormor. Det är en orange glasskål. Ytan ger ett oljeskimrande intryck. När jag var barn var skålen magisk, fylld av hårda karameller eller en peng att ta vara på. Nu känns den hopplös omodern. Ändå har jag den framme. Min bokhylla är sådan. Ett masoleum över tankar jag en gång tänkt och minnen jag längtat efter att vidröra. Jag vet inte vad jag skulle ha istället. En tom vägg som det står Carpe Diem på? Eller en fondvägg med någon stormönstrad tapet?
I bakgrunden står TV:n på med väderrapporten. Idag har meterologen en röd skjorta under en tweedkavaj. När jag var i tonåren hånglade jag med meterologen. Han kunde inte kyssas, men var rätt rolig. Det slår mig att jag inte reagerar på honom längre. I åratal har jag ryckt till när jag sett honom på TV. Tankarna har dragit upp min tonårskropp och slängt den över mig. Nu bryr jag föga om honom, än mindre om det han säger. Vädret blir som det blir ändå och det brukar hinna ändra sig innan det blir dags för nästa prognos.
Jag lyfter skålen och håller den i händerna. Den känns tung och den oljiga ytan känns flottig. Det syns ett tydligt märke på bokhyllan där den har stått. Kanske är det dags att ställa undan skålen? I köksskåpet högst upp? Som jag måste ha stegpall för att räcka.
Skickligt att få in de vitt skilda orden.
SvaraRadera