Komma

Utflyktsbåten ligger vid kaj på grund av motorhaveri. Det hänger en skylt på repet vid landgången. Båten har låg bordläggning och en överdimensionerad överdel med plast och glasfönster. Fören ger ett uppnosigt intryck. Fendrar av gamla bildäck förhindrar att den nöter mot kajkanten. Någon personal ser jag inte till. Vi skulle gjort en utflykt till ett naturreservat för att vandra runt en ö präglad av ålderdomligt jordbruk och kustnära fiske, men nu kommer vi inte att komma ut. Sol, vind och vatten. När jag tänker orden så tänker jag att det är en uttjatat refräng, en sång man hört allt för många gånger vid fel tillfällen. Samtidigt så finns längtan alltid där, efter öar och kust.

Jag sitter på en parkbänk med ryggen mot en uteservering. En barnfamilj med en dräglande golden retriever passar mig och hunden nosar på mitt knä. Det yngsta barnet som nyss lärt sig gå stapplar fram på knubbiga ben. Ett äldre syskon sitter hopkrupen i vagen. Kinderna är strimmiga av tårar och ögonen svullna.

På uteserveringen sitter en kvinna i elrullstol. På bordet framför henne står en kaffedrink. Hennes överkropp påminner om en bylsig kudde. Hon har påfallande korta armar och talar i headset.
-Vilken fantastisk sommarstad det här är, säger hon. Så idylliskt och lämpligt både för kompisgäng och barnfamiljer. Kommer du snart?

Mobiltelefonen i fickan tynger mot benet. Jag avskyr den för den får mig att känna mig dum. Dum för att jag inte förstår dess finesser fullt ut, dum för att den gör mig beroende och användandet sällan ger mig något i utbyte. Jag tar fram den för att skicka ett meddelande, men tvekar inför formuleringen. Kommer du snart? Kan du komma snart? Var är du? Varför dröjer du?