Ser trött ut

Vi brukar äta på Landsbygdskrogen någon gång om året. För att mamma ska slippa laga mat och för att pappa ska slippa äta det jag lagat. Kryddor. Lök. Konsistensen. Alltid hittar han något att irritera sig på. Han tillhör den generationen som knappt kan bre en smörgås, än mindre koka ett ägg eller en kastrull med gröt.

Landsbygdskrogen är inrymd i en gammal lanthandel, som på sin tid försåg bönderna på slätten med både utsäde och järnhandelsvaror. Väggarna i liggtimmer är målade i herrgårdsgult i det rum vi sitter i. I de andra rummen är väggarna röda, klarblå, grå eller svarta. Moderna restaurangmöbler i ek samsas med udda äldre möbler. Vi sitter vid ett av de nyare borden. Maten serveras från en buffé bakom bardisken. Det är öppet in till köket. Ägaren hälsar alla gäster personligt välkomna. Han är rödbrusig i ansiktet och glasögonen med ruta är immiga.

De flesta gästerna är medelålders eller äldre. Magra små farbröder med mustasch och deras försiktiga fruar förser sig från buffén. När kvinnorna anländer så har de tunna dunjackor och handväskor där axelremmen består av en kedja i gulmetall. Ett par stillsamma och väluppfostrade pojkar i 10-årsåldern väntar på sin tur.

-Det var inte många yngre här idag, säger pappa. Annat var det i somras när vi var här med Kennet och Charlotta. Då var det mer aktion och mycket mer folk.
-Yngre kanske inte har tid att gå ut och äta en vanlig söndag, säger jag. Det är så mycket som ska hinnas med de dagar man har ledigt. Tvätta. Städa. Storhandla. Ta hand om trädgården.
-Det kostar för mycket, säger pappa.

Vi äter anka. Smaken känns ovanlig. Efter första tuggan undrar jag vad jag gett mig in på. Potatisen är skrynklig och stekt med skalet på, fågelköttet brunrosa och så mört att det lossnar från benet när jag för vid det med gaffeln. Den blekröda såsen smakar apelsin. Ett par gäster lämnar restaurangen och berömmer den fantastiska ankan. Jag håller med. Det är gott med anka. Udda. Det är så sällan med äter anka.

Glas och kaffemuggar fyller upp bordet när vi ätit färdigt. Innehavaren kommer ut med en vit laminatbricka. Han ställer den på bordet och säger:
-Jag ställer den här så länge, säger han innan han går vidare mot nästa bord.
Han går tungt och haltar. Vänsterbenet vill inte riktigt nudda golvet. Det slår mig hur trött han ser ut.
Vi dukar av bordet och mamma ställer brickan på brickvagnen.