Barnen står tätt tillsammans

Barnen står tätt tillsammans under kastanjeträdet. De har händerna fulla med blänkande, rödbruna kastanjer de plockat på marken. Trädet står i Lövgrens trädgård. Grenarna sträcker sig över nätstaketet och in på bostadsrättsföreningens mark. Barnen har galonbyxor och stövlar och färgglada jackor i turkos och cerise. Kastanjerna är magiska så här års, blanka och hårda, skönhet man vill bevara i evighet. Framåt vintern kommer de att skrumpna ihop och börja likna knöliga valnötter. Jag vet. Jag minns de kastanjer jag plockade som barn och sorgen när samlingen försvann ner i papperskorgen under mammas vakande öga.

Lokalradion sänder ett inslag om Lisbeth. Hon har 149 saltkar i ett vitrinskåp och ska sälja samlingen för att inte bli, som hennes dotter uttryckt det "hemtjänstens skräck". Jag funderar på om lokalradion har nyhetstorka och varför Lisbeths saltkar är värda ett inslag. Det måste väl finnas värre saker att lämna efter sig än några små skålar i pressglas, som vardera rymmer ett par skedar salt. Böcker, tavlor, halvfärdiga handarbeten, stenar från någon grekisk strand... Jag ligger i riskzonen.

Bostadsrättsföreningens ordförande kommer ut från sin port. Han har keps och täckjacka och ställer sig framför en buske. Ett efter ett plockar han av de gulnade löven och lägger dem på marken. Jag funderar på att sätta på en någon skiva, bara för att slippa tänka på Lisbeth och hennes saltkar och bostadsrättsföreningens ordförandes intressen för löv, men tvekar. Många har gjort sig av med sina skivor och lyssnar bara via streamingtjänster. Min samling står kvar som någon slags souvenir över gamla minnen. Det blir något från YouTube istället. Townes van Zandt. Jag såg en dokumentär om honom för något halvår sedan och lade namnet på minnet. I en kommentar till videon har någon skrivit townes saved me one bad day.