tisdag 24 januari 2017

Spöke

Jag väntade på bryggan. Den var väderbiten och flera av brädorna hade bytts ut mot nytt tryckimpregnerat virke under våren. En slarvigt islagen spik stack upp ur dem. Bryggan vilade på en stenkista. Ytterst fanns två pålar, tjocka som telefonstolpar. Ekans akter var förtöjd i en av dem. Fören hölls av en lina som försvann in mellan alarna på stranden.

-Jag tror jag öst henne färdigt nu, sa Daniel.
Han rätade på ryggen och såg på mig med öskaret i handen.
-Det är lite kvar på botten, fortsatte han, men jag får inte upp det.
Han var kantig i kroppen. Trots att han hade kraftiga ben var höfterna smalare än axlarna. Gummistövlarnas skaft var nedvikta och han hade på sig en stickad tröja, som legat i ett skåp i stugan. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur lik skådespelaren Michael J Fox han var. Det var nästan omöjligt för mig att se de där Tillbaka till framtiden- filmerna och möta hans ansikte på bioduken.

-Ska vi gå ut  med henne? frågade han.
Jag skakade lätt på huvudet och vände ansiktet mot vinden. Det doftade insjö. Ute på viken syntes några vita gäss på vågorna.
-Det blåser för mycket, sa jag. Vi har lovat att inte ta ut båten när det blåser.
-Som du vill. Vad ska vi göra istället? Vill du fiska?
-Vi går tillbaks till stugan. Vi kan ta en kopp te eller nåt.

Daniel gick före mig över strandängen. Mina lånade gummistövlar kippade. Uppe vid skogskanten skymtade stugan bakom en utblommad syrenhäck. Den var liten och rödmålad, två små sovrum, ett vardagsrum med öppen spis och ett kök med två spisplattor och 60-tals tapeter med grönsaksmotiv. Vi hade fått låna den över helgen av hans faster som var på Kreta.

Körvägen var smal. Gruset var tillkört och fyllt av gropar och vattenpölar. Vägen hade inte hyvlats på länge.
-Vet du, sa Daniel. Det spökar här. Johansson skulle slå ner en stolpe så han kunde sätta upp sin brevlåda. Då var det ett barn som skrek; nej, inte här, inte här. Han var tvungen att flytta på brevlådan.
-Jag kände något när vi gick ner till sjön, sa jag. Det låg något kyligt över vägen, precis innan brevlådan, en sådan där kyla som gör att man ryser.
-Du anade alltså något, redan innan jag berättade om spöket? Om jag inte tror på spöken då?

3 kommentarer:

  1. Bra! Den där kylkänslan - nu vet jag vad det är ;)

    SvaraRadera
  2. Fin scen med fina detaljer. Men du skojar om det där med barnet, väl ;-)?

    SvaraRadera
  3. Mycket fin stämning och rika detaljer och gillar "knorren"på slutet av berättelsen.

    SvaraRadera