torsdag 20 november 2014

Text till bild

När djurskyddsförordningen förändrades var jag tvungen att göra mig av med mina guldfiskar. En tjänsteman på den statliga myndigheten hade räknat ut att guldfiskskålens vattenyta var för liten i förhållande till den totala volymen. Fiskarna fick helt enkelt för lite syre. Vad jag gjorde med Victor och Hugo vill jag helst inte tänka på. Mina guldfiskar. Jag följde bara lagen...

I de tomma skålarna började jag istället odla suckulenter. Med hjälp av en pincett byggde jag upp hela landskap runt fetbladsväxterna. Ibland lyckades jag koncentrera mig så på min nya hobby att mina tankar skingrades fullständigt.  Sådana kvällar kände jag mig som pånyttfödd när jag byggt ett landskap.

I kväll kände jag en malström av oro inom mig som inte ens omsorg kring gruset runt mina fetbladsväxter kunde skingra. Jag kunde inte sluta tänka på mannen jag sett på Kungsgatan tidigare under dagen. Han hade svart överrock. Den svarta hatten skuggade ögonen. Polisonger mjuka som babyhår täckte kinderna och ett litet bockskägg guppade mot rockkragen. Håret i nacken var samlat i en knut, sammanhållen med ett röd frottésnodd. Kanske var det hans släntrande gång som fångade mig. Det kändes som han var omgiven av en sällsam aura.

Jag gick ikapp honom och anpassade mina steg efter hans. Mina gångstavar klapprade mot gatstenen. Han var lite länge än mig. Min panna skulle kunna snudda vid hans tinning. Så tog han till orda och började prata i headsetet som tillhörde mobiltelefonen. På sätt och vis verkade det som han pratade med sig själv.
-Jag är på väg till stationen nu. Är tåget försenat? När kommer du då? En halvtimmes försening, säger du? Jag tar en kopp kaffe medans jag väntar. Vad hade du tänkt att jag skulle göra då? Jo, jag vet att vi skulle fika, men det fungerar ju inte när du kommer så mycket för sent.                

2 kommentarer:

  1. Jag kan se mannen framför mig. Du är bra på att beskriva personerna så de får liv.

    SvaraRadera
  2. Så ser en skrivarförmåga ut :)

    SvaraRadera