Omodern

Katten stryker längs husgrunden. Den gråmurrigt randig, som en trasmatta, vävd av utnötta herrkostymer och dystra minnen, mörk som november utan solljus. Dess rygg är lätt böjd i en uppåtgående båge. Svansen balanserar tassarnas rörelse. Huvudet pendlar fram och tillbaks. Den förefaller söka efter doftspår, skogsmöss som sökt sig till källare och människor.

Grannhuset är 1970-talsteglat och behagligt blekgult. Cementgrunden målades grå så sent som i somras, då när de lade igen rabatterna och perenn efter perenn landade i skottkärran. En grussträng skiljer grunden från gräsmattan, som växer i fukten, fast halvdagern ber det vila. I det som måste vara grannens vardagsrumsfönster hänger två fönsterlampor. De är klockformade och klädda med skär plysch, omoderna. Den ena har slocknat. En cyklamen i en skålformad kruka skymtar under den lampa som fortfarande lyser.

Temuggen värmer mina handflator. Katten försvinner. Den pilar iväg över gräsmattan med rest svans. Så hör jag det igen. Mannen som vrålar.
-Du kan dra åt helvete.
Det är fjärde gången jag hör honom vråla. Hans röst är burkig och instängd. Skriken kommer med tre minuters mellanrum.
-Du kan dra åt helvete. Hör du det?
Först hörde jag honom från vardagsrummet. Jag såg ut över villagatan för att se varifrån ljudet kom. Grannarna på andra sidan korsningen renoverar. En cirkelsåg står uppställd på uppfarten. Ljudet verkade inte komma därifrån, inte heller från något av hyreshusens balkonger. Jag hörde någon skrika, men kunde inte lokalisera ljudet, förstod inte var han var någonstans eller vem som fick ta emot hans vrede. Obehaglig till mods gick till köket och värmde en kopp te. Barnet är hemma från skolan med feber igen. Jag funderar på att ringa min man, eller skicka ett SMS.