Text till bild

Sommaren det år jag fyllde fem reste mina föräldrar till Italien. Mamma behövde vila upp sig, sades det. Det var tröttsamt för henne att ta hand om ett barn som bara krävde och krävde och blev alltmer bortskämt. Under tiden mina föräldrar var borta skulle jag vara hos moster Margit och hennes man Jan-Olof. Margit led svårt av migrän. När hon fick sina anfall låg hon i ett mörkt rum och kräktes. Ingen fick störa henne. Jag låg hopkrupen utanför dörren till hennes sovrum och hörde hur hon kräktes i en hink. När hon kräkts färdigt föll hon tillbaka i sängen. Jag hörde dunsen genom den tunna gabondörren som hon stängt och låst omkring sig. För att slippa värken i magen låtsades jag att jag var en liten mus som kraftsade på dörren. Sen började jag undersöka sjögrästapeten. Ett strå lossnade och jag försökte trycka fast det mot väggen igen. 

Nästa dag fick jag följa med Jan-Olof till arbetet. Han hade en möbelaffär. Jag fick inte springa omkring och föra oljud och absolut inte störa några kunder. Om jag var snäll kunde vi gå till djuraffären och titta på akvariefiskarna sen när Jan-Olof stängt för kvällen. När vi kom till möbelaffären gick jag omkring bland möblerna. Jag smekte sammetsklädseln med fingrarna och tänkte på hur mjuk den var och hur gärna jag skulle vilja ha en sådan mjuk soffa. Bokhyllorna vara alldeles blanka. Jan-Olof satt på kontoret. Det verkade som han ville vara ifred med sina räkningar. På radion spelades  I en sal på lasarettet.  Kanske skulle jag också hamna på sjukhus? Jag lade mig i den mjukaste soffan och såg ut genom skyltfönstret. Ute föll regnet. Det var i den stunden jag insåg att jag skulle dö och att ingen brydde sig om mig.