Ölandstoken
Anas, skymtar
Snöknäckt, bruten, nedböjd
Ute, stilla efter stormen
Vintermorgon
söndag 14 december 2014
lördag 13 december 2014
Text till bild
Auktionshallen låg i en fallfärdig byggnad nere vid järnvägen. Varje gång ett tåg passerade stannade verksamheten av. Besökarnas bilar stod parkerade på sidogatorna. Rostiga skåpbilar blockerade ingången eller stod parkerade längs med lastbryggan. Jag trängde mig förbi sällskapet som stod och rökte på trappan och andades in tobaksröken och doften från deras nötta ytterplagg och otvättade kroppar.
Auktionsgodset stod utspritt i lokalen. Farmors soffgrupp såg jag och köksbordet i rejäl furu. Kristallkronan med gammelrosa tygskärmar och mässingsstomme hängde på en ställning tillsammans med en rad lampor jag inte kände igen. I taket surrade en rad trötta lysrör. Det drog kallt från de otäta fönstren. Rutorna längst in den dunkla lokalen hade slagit sönder och ersatts med plywoodskivor.
Carl-Henrik stod i mitten av lokalen tillsammans med Otto. Det var Carl-Henrik som bestämt att bohaget skulle gå på auktion för att undvika kiv mellan arvingarna. Moster Ingrid hade fått migrän och företräddes av sin make Rolf. Han stod tillsammans med Carita i ett hörn och viskade. Hon hade ett litet anteckningsblock i handen och såg vettskrämd ut. Carl-Henrik och Otto blängde på dem. Mamma och pappa hade åkt till Kanarieöarna för att slippa ifrån hela spektaklet. Ville jag ha något var det upp till mig.
-Anhöriga, hörde jag någon säga.
Han hade ölmage och bar en utnött kavaj över en noppig tröja. Kinderna täcktes av ett finmaskigt nät av röda blodådror.
-Då blir det dyrt när de träter om grejerna, skrockade hans sällskap, en mager karl som såg ut som en en kråka i fullfärd med att länsa en papperskorg utanför en korvkiosk.
-Ska vi åka någon annanstans?
-Finns det någon mer auktion i grannskapet?
-Ottoson kör, men jag har hört att det inte är något att ha där heller. Vad tror du de köper?
-Rokokogruppen och kristallkronan. Helt klart. Serviserna. Majolikakrukan.
Jag satte mig på en av bänkarna framför podiet och blev strax bortkörd av en kvinna med knallrosa läppstift och matchande yllekappa och smak för glasljusstakar. Auktionshallens stamgäster hade tydligen bestämda platser.
Farmor hade haft dockorna sittande i soffan. Ingen annan fick sitta i soffan, bara dockorna och ingen av oss kusiner fick röra vid dem. Gick vi för nära nöp hon oss. Nu hade auktionisten vräkt ner dem i en låda. Dockhuvudena stack upp ur kartongen, som hans assistent höll upp till allmänt beskådande.
-Får jag 500 kronor för den här förträffliga samlingen dockor, sa han och svingade klubban i luften.
Han hade keps, mörkblå fiberpälströja och kopparfärgad skepparkrans. En droppe hängde löst från nästippen.
-450 då?
När lådan var nere på femtio kronor bjöd jag.
En kassör med skinnväska på magen kom ut med kartongen och ställde den vid mina fötter.
Runt omkring mig pågick budgivningen på farmors kaffeservis, den vita, där utstående de blå blommorna alltid påmint mig om bölder.
Jag betalade 50 kr för varan och 20 kronor i slagavgift till kassören. Han hade smutsiga jeans och vita gymnastikskor och tittade inte på mig när jag lämnade pengarna till honom.
Auktionsgodset stod utspritt i lokalen. Farmors soffgrupp såg jag och köksbordet i rejäl furu. Kristallkronan med gammelrosa tygskärmar och mässingsstomme hängde på en ställning tillsammans med en rad lampor jag inte kände igen. I taket surrade en rad trötta lysrör. Det drog kallt från de otäta fönstren. Rutorna längst in den dunkla lokalen hade slagit sönder och ersatts med plywoodskivor.
Carl-Henrik stod i mitten av lokalen tillsammans med Otto. Det var Carl-Henrik som bestämt att bohaget skulle gå på auktion för att undvika kiv mellan arvingarna. Moster Ingrid hade fått migrän och företräddes av sin make Rolf. Han stod tillsammans med Carita i ett hörn och viskade. Hon hade ett litet anteckningsblock i handen och såg vettskrämd ut. Carl-Henrik och Otto blängde på dem. Mamma och pappa hade åkt till Kanarieöarna för att slippa ifrån hela spektaklet. Ville jag ha något var det upp till mig.
-Anhöriga, hörde jag någon säga.
Han hade ölmage och bar en utnött kavaj över en noppig tröja. Kinderna täcktes av ett finmaskigt nät av röda blodådror.
-Då blir det dyrt när de träter om grejerna, skrockade hans sällskap, en mager karl som såg ut som en en kråka i fullfärd med att länsa en papperskorg utanför en korvkiosk.
-Ska vi åka någon annanstans?
-Finns det någon mer auktion i grannskapet?
-Ottoson kör, men jag har hört att det inte är något att ha där heller. Vad tror du de köper?
-Rokokogruppen och kristallkronan. Helt klart. Serviserna. Majolikakrukan.
Jag satte mig på en av bänkarna framför podiet och blev strax bortkörd av en kvinna med knallrosa läppstift och matchande yllekappa och smak för glasljusstakar. Auktionshallens stamgäster hade tydligen bestämda platser.
Farmor hade haft dockorna sittande i soffan. Ingen annan fick sitta i soffan, bara dockorna och ingen av oss kusiner fick röra vid dem. Gick vi för nära nöp hon oss. Nu hade auktionisten vräkt ner dem i en låda. Dockhuvudena stack upp ur kartongen, som hans assistent höll upp till allmänt beskådande.
-Får jag 500 kronor för den här förträffliga samlingen dockor, sa han och svingade klubban i luften.
Han hade keps, mörkblå fiberpälströja och kopparfärgad skepparkrans. En droppe hängde löst från nästippen.
-450 då?
När lådan var nere på femtio kronor bjöd jag.
En kassör med skinnväska på magen kom ut med kartongen och ställde den vid mina fötter.
Runt omkring mig pågick budgivningen på farmors kaffeservis, den vita, där utstående de blå blommorna alltid påmint mig om bölder.
Jag betalade 50 kr för varan och 20 kronor i slagavgift till kassören. Han hade smutsiga jeans och vita gymnastikskor och tittade inte på mig när jag lämnade pengarna till honom.
fredag 12 december 2014
Hålla på
Dagens puff fortsätter ett par tidigare, sista idag.
Jag tvekade om jag ska åka hem till mamma eller hem till mig. Besöker jag mamma blir förberedelserna till middagen, vår första privata middag hemma hos mig, med Jörgen försenade. Den kvardröjande stressen kommer att rinna som en svettdroppe efter ryggraden och det kommer ta tid innan jag varvar ner. Trafiken på länsvägen gav mig en stunds andrum. De mötande bilarna kunde få mig att fortsätta tveka. Jag försökt ringa mamma, både igår och idag på morgonen. Hon svarade inte och vi är inte de som håller på och jagar varandra. Tillslut bestämmer jag mig. Jag åker hem till mamma.
Jag parkerade på bygatan utanför den vita trettiotalsvillan med sina lådliknande tillbyggnader. En julkärve av halm hängde och slokade på smålandsgärdsgården. Några talgoxar kivades runt fröautomaten i äppelträdet. Ett fuktigt stycke talg, också det avsett för småfåglarna, dinglade i en ståltråd från en gren. Det slog mig hur påfallande nedsläckt villan var. Hon borde ha tänt för att hålla halvdagern på avstånd. Hennes mörkgröna, lilla Skoda stod på garageuppfarten. Brukade den inte alltid stå i garaget? Den höga pagodformade ljuslyktan hon fått av mig i julklapp stod på en bädd av granris. Blockljuset hade brunnit några gånger. När hon fick lyktan skrattade hon och sa att en var så stor att den borde kunna användas som växthus.
Den fuktiga trätrallen på trappan tvingade mig att gå försiktigt med handen på ledstången. Jag ringde på och hörde hur ringklockans gonggong fortplantade sig genom huset. Råkylan fick mig att huttra. När ingen öppnade efter andra ringningen kände jag på ytterdörrens gjutna mässingshandtag. Dörren var olåst. Jag gick in. Mammans två vinterjackor hängde sida vid sida på hatthyllan. Gummistövlar, trädgårdstofflor av plast och ett par rejäla kängor stod uppställda under dem. Ett par handskar, ett par stickade vantar och en yllemössa låg på hyllan ovanför ytterplaggen. Ett par raggsockar stack upp ur gummistövlarna.
-Mamma!
När hon inte svarade, ropade jag en gång till, högre och ilsknare den här gången.
-Mamma.
Utan att ta av mig på fötterna rusade jag in i köket. En tallrik med rester av ris och sås stod på diskbänken. Senaste numret av ICA-kuriren låg på kökssoffan. Jag skyndade vidare in i vardagsrummet. Det slog mig att huset kändes kallt och oeldat.
-Mamma.
Jag rusade upp för trappan till andra våningen. Hon svarade fortfarande inte. Dörren till sovrummet slog i garderobsdörren som stod på glänt. Mamma låg mellan sängen och fönstret. Kirchstången med de julgardiner vi haft sedan jag var liten skrynklade sig över hennes mage. Hon låg under ett täcke av stiliserade pepparkakor och fryntliga tomtefruar med illröda strutar på huvudet. Jag flyttade undan pinnstolen och föll på knä bredvid henne. Hon gnydde och vaknade till när jag pratat med henne.
-Jag har brutit mig.
-Ta det lugnt bara. Jag ska ringa efter ambulans. Hur länge har du legat?
-Sen igår eftermiddag.
Jag såg mormor och farmor framför mig. Ryggkrökta, hopsjunkna och bensköra. De först och nu mamma. Så ung och ändå hade hon fallit och brutit sig. Mina handleder som vanligtvis vilade mot ett tangentbord på jobbet kändes sköra som tändstickor. Mammas kropp hade svikit henne och min skulle svika mig. När vi väntade på ambulansen ringde jag till Jörgen och sa att det inte skulle bli någon middag. Jag var tvungen att ta hand om mamma och följa henne till sjukhuset. Jörgen sa:
-Du hade lovat att bjuda mig på middag. Vad har du tänkt att jag ska äta nu?
Jag tvekade om jag ska åka hem till mamma eller hem till mig. Besöker jag mamma blir förberedelserna till middagen, vår första privata middag hemma hos mig, med Jörgen försenade. Den kvardröjande stressen kommer att rinna som en svettdroppe efter ryggraden och det kommer ta tid innan jag varvar ner. Trafiken på länsvägen gav mig en stunds andrum. De mötande bilarna kunde få mig att fortsätta tveka. Jag försökt ringa mamma, både igår och idag på morgonen. Hon svarade inte och vi är inte de som håller på och jagar varandra. Tillslut bestämmer jag mig. Jag åker hem till mamma.
Jag parkerade på bygatan utanför den vita trettiotalsvillan med sina lådliknande tillbyggnader. En julkärve av halm hängde och slokade på smålandsgärdsgården. Några talgoxar kivades runt fröautomaten i äppelträdet. Ett fuktigt stycke talg, också det avsett för småfåglarna, dinglade i en ståltråd från en gren. Det slog mig hur påfallande nedsläckt villan var. Hon borde ha tänt för att hålla halvdagern på avstånd. Hennes mörkgröna, lilla Skoda stod på garageuppfarten. Brukade den inte alltid stå i garaget? Den höga pagodformade ljuslyktan hon fått av mig i julklapp stod på en bädd av granris. Blockljuset hade brunnit några gånger. När hon fick lyktan skrattade hon och sa att en var så stor att den borde kunna användas som växthus.
Den fuktiga trätrallen på trappan tvingade mig att gå försiktigt med handen på ledstången. Jag ringde på och hörde hur ringklockans gonggong fortplantade sig genom huset. Råkylan fick mig att huttra. När ingen öppnade efter andra ringningen kände jag på ytterdörrens gjutna mässingshandtag. Dörren var olåst. Jag gick in. Mammans två vinterjackor hängde sida vid sida på hatthyllan. Gummistövlar, trädgårdstofflor av plast och ett par rejäla kängor stod uppställda under dem. Ett par handskar, ett par stickade vantar och en yllemössa låg på hyllan ovanför ytterplaggen. Ett par raggsockar stack upp ur gummistövlarna.
-Mamma!
När hon inte svarade, ropade jag en gång till, högre och ilsknare den här gången.
-Mamma.
Utan att ta av mig på fötterna rusade jag in i köket. En tallrik med rester av ris och sås stod på diskbänken. Senaste numret av ICA-kuriren låg på kökssoffan. Jag skyndade vidare in i vardagsrummet. Det slog mig att huset kändes kallt och oeldat.
-Mamma.
Jag rusade upp för trappan till andra våningen. Hon svarade fortfarande inte. Dörren till sovrummet slog i garderobsdörren som stod på glänt. Mamma låg mellan sängen och fönstret. Kirchstången med de julgardiner vi haft sedan jag var liten skrynklade sig över hennes mage. Hon låg under ett täcke av stiliserade pepparkakor och fryntliga tomtefruar med illröda strutar på huvudet. Jag flyttade undan pinnstolen och föll på knä bredvid henne. Hon gnydde och vaknade till när jag pratat med henne.
-Jag har brutit mig.
-Ta det lugnt bara. Jag ska ringa efter ambulans. Hur länge har du legat?
-Sen igår eftermiddag.
Jag såg mormor och farmor framför mig. Ryggkrökta, hopsjunkna och bensköra. De först och nu mamma. Så ung och ändå hade hon fallit och brutit sig. Mina handleder som vanligtvis vilade mot ett tangentbord på jobbet kändes sköra som tändstickor. Mammas kropp hade svikit henne och min skulle svika mig. När vi väntade på ambulansen ringde jag till Jörgen och sa att det inte skulle bli någon middag. Jag var tvungen att ta hand om mamma och följa henne till sjukhuset. Jörgen sa:
-Du hade lovat att bjuda mig på middag. Vad har du tänkt att jag ska äta nu?
torsdag 11 december 2014
Äpple
Dagens puff fortsätter ett par tidigare puffar, men kan läsas fristående
Jag tvekade innan jag kör ut på länsvägen. Ljudet från fläkten som värmde kupén överröstade motorljudet. Surrandet kändes lika påträngande och närvarande som ett lock i örat, där ett undertryck fått trumhinnan att ändra form eller vax täppt till hörselgången.
Höger eller vänster? Hem till mamma eller hem till mig? Tiden började rinna ut och jag kände mig stressad. Maten står förberedd hemma i kylskåpet. Klyftpotatisen är förkokt och spolad i kallvatten. Den ska bara in i ugnen och få lite färg medan jag gör såsen. Jag har lindat bacon runt kycklingfiléerna och fyllt dem med örtkryddad Philadelphia-ost. Under tiden de kokar kan jag hacka några gröna oliver med pimientofyllning, skiva en mild paprika och låta dem följa med i såsen det sista. Mariestadsöl till och en äpplekaka med hemgjord vaniljsås till efterrätt. Det är enkel mat, pålitliga recept som man inte misslyckas med. Ändå känner jag mig osäker. Tänk om Jörgen inte gillar oliver och tycker att de ger gräddsåsen en egendomlig bismak av något beskt och bittert, eller påminner om ett bekämpningsmedels metalliska toner eller rent av säger att oliverna är äckliga. Han kanske vill ha något mer sofistikerat öl än det lättdruckna Mariestad, något mörkare än ljus lager? Det är första gången jag bjuder hem honom. Hittills har vi bara träffats ute, på restaurang, café och på en långpromenad runt sjön Öllern. Ibland tror jag att vi är två människor som börjar tiga tillsammans redan innan vi börjat prata.
Höger eller vänster? Hem till mamma eller hem till mig? Tiden började rinna ut och jag kände mig stressad. Maten står förberedd hemma i kylskåpet. Klyftpotatisen är förkokt och spolad i kallvatten. Den ska bara in i ugnen och få lite färg medan jag gör såsen. Jag har lindat bacon runt kycklingfiléerna och fyllt dem med örtkryddad Philadelphia-ost. Under tiden de kokar kan jag hacka några gröna oliver med pimientofyllning, skiva en mild paprika och låta dem följa med i såsen det sista. Mariestadsöl till och en äpplekaka med hemgjord vaniljsås till efterrätt. Det är enkel mat, pålitliga recept som man inte misslyckas med. Ändå känner jag mig osäker. Tänk om Jörgen inte gillar oliver och tycker att de ger gräddsåsen en egendomlig bismak av något beskt och bittert, eller påminner om ett bekämpningsmedels metalliska toner eller rent av säger att oliverna är äckliga. Han kanske vill ha något mer sofistikerat öl än det lättdruckna Mariestad, något mörkare än ljus lager? Det är första gången jag bjuder hem honom. Hittills har vi bara träffats ute, på restaurang, café och på en långpromenad runt sjön Öllern. Ibland tror jag att vi är två människor som börjar tiga tillsammans redan innan vi börjat prata.
Jag försökte minnas hans utseende och se något tilltalande i det. Hans blonda hår bildade virvlar runt tinningarna . En hårtott, också den blond har, hade bosatt sig i halsgropen. När han andades fick
den mig att tänka på en tofsvipas hjässa. Han lade sin svala handflata ovanpå min handrygg när vi satt på restaurangen. Beröringen fick den vita linneduken att fnittra. Våra knän nuddade varandra och rodnade. När vi gick runt Öllern gick han förlösande snabbt. Vårar och höstar skådar han fåglar. Jag försökte föreställa mig att jag finns vid hans sida med en camouflagefärgad kikare i en rem runt nacken. Tillsammans tillbringar vi timmar vid Tåkern och Tysslingen och veckoslut vid Hornborgasjön. Det är något befriande med män som förstår att röra sig i markerna. Jag är systemvetare och han kommunal budgetchef. Datingsiten E-love vet att matcha sina klienter.
den mig att tänka på en tofsvipas hjässa. Han lade sin svala handflata ovanpå min handrygg när vi satt på restaurangen. Beröringen fick den vita linneduken att fnittra. Våra knän nuddade varandra och rodnade. När vi gick runt Öllern gick han förlösande snabbt. Vårar och höstar skådar han fåglar. Jag försökte föreställa mig att jag finns vid hans sida med en camouflagefärgad kikare i en rem runt nacken. Tillsammans tillbringar vi timmar vid Tåkern och Tysslingen och veckoslut vid Hornborgasjön. Det är något befriande med män som förstår att röra sig i markerna. Jag är systemvetare och han kommunal budgetchef. Datingsiten E-love vet att matcha sina klienter.
onsdag 10 december 2014
Må illa
Dagens puff fortsätter två tidigare puffar, men kan läsas fristående
Jag utbildade mig till systemvetare. Data och IT var hett då och utmålades som en framtidsbranch. Både jobbet och studierna och de ambitiösa människorna runt omkring mig var sådant som jag trodde mig älska. Det var det viktigaste som fanns. Känslan av tomhet kunde alltid mötas med mera jobb.
Bilen gnagde sig fram på grusvägen mellan stenmurarna. Annelie, som jag hämtat fårskinnen hos, är en sådan som stannat kvar. Jag reste vidare och sökte något annat i livet. Jämfört med mig är hon enkel och jordnära. Hon kan förlösa en tacka och rädda livet på ett moderlöst lamm och ta fram djur till slakt och sälja deras fällar och fostra en vallhund. Jag behärskar koder och tangentbordstryckningar och vet vilka människor jag kan ringa till och vilka som vänder sig till mig för att lösa sina teoretiska problem. Inget av det jag gör är beständigt eller knappt ens synligt. Jag jobbar med illusioner. Hennes genbanksfår bevarar jordbrukslandskapet.
Farfar pratade alltid om vad som skulle hända om kriget kom. Han visade mig sina hemliga stigar där vi kunde fly undan fienden. En av stigarna ledde till en klippskreva som dolde mynningen till en grotta. Där kunde vi hålla oss gömda. En övergiven jordkällare kunde fyllas med konserver och ge oss mat för lång tid framöver. Vid Krotorp fanns en källa med drickbart vatten. Jag kände mig trygg i hans sällskap. Tanken på krig skrämde mig, men han visste hur man skulle överleva och han visade mig sina hemliga gömställen.
Jag funderade på hur Annelie tänker. Agerar hon bara för stunden? Har hon skaffat sig djuren med tanke på ett långsiktigt perspektiv, sin egen och människosläktets överlevnad? Farfar skänkte mig trygghet med sina planer om att fly undan kriget. Vi skulle ha mat och gömställen. Tänkte någon av dem på plundrare, som beväpnade och hungriga kommer för att ta sin rätt? Skulle vi kunna slita brödet ur en annan människas hand för att säkra vår egen överlevnad? Skulle vi kunna döda för att trygga det vi säger är vårt? Någonstans har jag läst att beredskapslagren är tomma. Det finns inte mat till befolkningen längre om gränserna stängs och tillförseln utifrån upphör. Lagerhållningen av alla dessa konserver kostar för mycket. Jag har hört politiker säga att vi inte behöver något jordbruk. Livsmedel produceras mer kostnadseffektivt utomlands. Vad ska vi äta om det blir kris? Ska vi käka jordbruksministrar då?
Det är något med att köra på landet som gör mig orolig, på gränsen till att må illa. Bilen är ett stycke elektronik som jag bara kan manövrera. Händer det något med den är jag hjälplös. Jag kan bara ringa efter bärgning till verkstad, inte reparera den på egen hand. Jag stannade till vid stoppskylten. En fyrhjulsdriven pickup med kåpa körde förbi utan att respektera mittlinjen på länsvägen. Min bil darrade till i vinddraget. Jag vände mig om och tittade på fårskinnsfällarna i baksätet. Salt och skinn. De fick mig att tänka på tårar och människohud.
Jag utbildade mig till systemvetare. Data och IT var hett då och utmålades som en framtidsbranch. Både jobbet och studierna och de ambitiösa människorna runt omkring mig var sådant som jag trodde mig älska. Det var det viktigaste som fanns. Känslan av tomhet kunde alltid mötas med mera jobb.
Bilen gnagde sig fram på grusvägen mellan stenmurarna. Annelie, som jag hämtat fårskinnen hos, är en sådan som stannat kvar. Jag reste vidare och sökte något annat i livet. Jämfört med mig är hon enkel och jordnära. Hon kan förlösa en tacka och rädda livet på ett moderlöst lamm och ta fram djur till slakt och sälja deras fällar och fostra en vallhund. Jag behärskar koder och tangentbordstryckningar och vet vilka människor jag kan ringa till och vilka som vänder sig till mig för att lösa sina teoretiska problem. Inget av det jag gör är beständigt eller knappt ens synligt. Jag jobbar med illusioner. Hennes genbanksfår bevarar jordbrukslandskapet.
Farfar pratade alltid om vad som skulle hända om kriget kom. Han visade mig sina hemliga stigar där vi kunde fly undan fienden. En av stigarna ledde till en klippskreva som dolde mynningen till en grotta. Där kunde vi hålla oss gömda. En övergiven jordkällare kunde fyllas med konserver och ge oss mat för lång tid framöver. Vid Krotorp fanns en källa med drickbart vatten. Jag kände mig trygg i hans sällskap. Tanken på krig skrämde mig, men han visste hur man skulle överleva och han visade mig sina hemliga gömställen.
Jag funderade på hur Annelie tänker. Agerar hon bara för stunden? Har hon skaffat sig djuren med tanke på ett långsiktigt perspektiv, sin egen och människosläktets överlevnad? Farfar skänkte mig trygghet med sina planer om att fly undan kriget. Vi skulle ha mat och gömställen. Tänkte någon av dem på plundrare, som beväpnade och hungriga kommer för att ta sin rätt? Skulle vi kunna slita brödet ur en annan människas hand för att säkra vår egen överlevnad? Skulle vi kunna döda för att trygga det vi säger är vårt? Någonstans har jag läst att beredskapslagren är tomma. Det finns inte mat till befolkningen längre om gränserna stängs och tillförseln utifrån upphör. Lagerhållningen av alla dessa konserver kostar för mycket. Jag har hört politiker säga att vi inte behöver något jordbruk. Livsmedel produceras mer kostnadseffektivt utomlands. Vad ska vi äta om det blir kris? Ska vi käka jordbruksministrar då?
Det är något med att köra på landet som gör mig orolig, på gränsen till att må illa. Bilen är ett stycke elektronik som jag bara kan manövrera. Händer det något med den är jag hjälplös. Jag kan bara ringa efter bärgning till verkstad, inte reparera den på egen hand. Jag stannade till vid stoppskylten. En fyrhjulsdriven pickup med kåpa körde förbi utan att respektera mittlinjen på länsvägen. Min bil darrade till i vinddraget. Jag vände mig om och tittade på fårskinnsfällarna i baksätet. Salt och skinn. De fick mig att tänka på tårar och människohud.
tisdag 9 december 2014
Detalj
Fortsätter gårdagens, men kan läsas fristående.
Samtidigt som jag lade lade in fårskinnsfällarna i baksätet talade jag lugnande med alpackahingsten i hagen. Näsborrarna vibrerade och den kluvna överläppen darrade när den hummade åt mig. Stona och ungdjuren var fem till antalet. De stod bakom honom med sträckta halsar. Ögonen stack ut som antenner från de smala huvudena. De verkade se bäst framåt och åt sidorna. Djuren är på en gång både skygga och påfallande orörliga. Hals, huvud, rygg och ben bildar raka linjer. Kan de sparka framåt och åt sidorna om de känner sig hotade eller sparkar de bara bakåt? För tusentals år sedan började indianerna i Sydamerika tämja dem, för deras förnämliga ull och för köttets skull och för att ha dem som klövjedjur. Jag förstår inte hur det varit möjligt. Spottar alpackor på sina fiender eller är det bara lamadjur som gör det? Annelie säger att de är personliga och lätta att tycka om. De ger bättre ull än fåren, kräver mindre jobb och är lättare att hålla på lösdrift, men dyra är de, för de är så ovanliga.
Jag har tänkt att ha fårskinnsfällarna som jag köpt av Annelie som någon slags inredningsdetalj, utbredda över varsin Poäng-fåtölj, som tecken på att jag är en medveten konsument, en som köper svenskt och närproducerat och bryr mig om god djurhållning. Det var mamma som sa att Annelie hade fårskinn att sälja och tyckte jag skulle ringa henne.
Jag mindes Annelie från skolan. Hon var ett par år äldre och en av dem man alltid jämförde sig med. Man såg vilka som fick bröst tidigt, vilka som tjuvrökte och var populära hos killarna och vilka som slutade leka tidigt. Det lockade och skrämde. Man visste att man skulle bli som dem. Annelie hade egen häst. En fjording, tror jag. Jag fick aldrig någon ponny, utan fick nöja mig med att hänga i stallet med en ryktborste i näven. Skolan i stan formade mig. Jag började hungra efter annat, efter utbildning och ett friktionsfritt liv, en bostadsrätt med låg avgift i en förening med stabil ekonomi och utlandsresor. Hon blev kvar på landet, till hälften bonde, till hälften undersköterska.
När jag lägger in skinnen i bilen tänker jag på att de inte är anonyma. De har legat saltade i ladugården i väntan på beredning och har tagits från ett namngivet djur som förlorat sin identitet i samband med slakten. Jag har köpt dem av någon och de leder till min bakgrund på ett sätt som liknar det påträngande ljudet från en tandläkarborr. Kanske förväntar jag mig att Jörgen ska stryka handen över dem och uttrycka sin uppskattning, kanske förväntar jag mig en lätt avundsjuka från någon väninna över att jag har så vackra skinn i min ägo.
Samtidigt som jag lade lade in fårskinnsfällarna i baksätet talade jag lugnande med alpackahingsten i hagen. Näsborrarna vibrerade och den kluvna överläppen darrade när den hummade åt mig. Stona och ungdjuren var fem till antalet. De stod bakom honom med sträckta halsar. Ögonen stack ut som antenner från de smala huvudena. De verkade se bäst framåt och åt sidorna. Djuren är på en gång både skygga och påfallande orörliga. Hals, huvud, rygg och ben bildar raka linjer. Kan de sparka framåt och åt sidorna om de känner sig hotade eller sparkar de bara bakåt? För tusentals år sedan började indianerna i Sydamerika tämja dem, för deras förnämliga ull och för köttets skull och för att ha dem som klövjedjur. Jag förstår inte hur det varit möjligt. Spottar alpackor på sina fiender eller är det bara lamadjur som gör det? Annelie säger att de är personliga och lätta att tycka om. De ger bättre ull än fåren, kräver mindre jobb och är lättare att hålla på lösdrift, men dyra är de, för de är så ovanliga.
Jag har tänkt att ha fårskinnsfällarna som jag köpt av Annelie som någon slags inredningsdetalj, utbredda över varsin Poäng-fåtölj, som tecken på att jag är en medveten konsument, en som köper svenskt och närproducerat och bryr mig om god djurhållning. Det var mamma som sa att Annelie hade fårskinn att sälja och tyckte jag skulle ringa henne.
Jag mindes Annelie från skolan. Hon var ett par år äldre och en av dem man alltid jämförde sig med. Man såg vilka som fick bröst tidigt, vilka som tjuvrökte och var populära hos killarna och vilka som slutade leka tidigt. Det lockade och skrämde. Man visste att man skulle bli som dem. Annelie hade egen häst. En fjording, tror jag. Jag fick aldrig någon ponny, utan fick nöja mig med att hänga i stallet med en ryktborste i näven. Skolan i stan formade mig. Jag började hungra efter annat, efter utbildning och ett friktionsfritt liv, en bostadsrätt med låg avgift i en förening med stabil ekonomi och utlandsresor. Hon blev kvar på landet, till hälften bonde, till hälften undersköterska.
När jag lägger in skinnen i bilen tänker jag på att de inte är anonyma. De har legat saltade i ladugården i väntan på beredning och har tagits från ett namngivet djur som förlorat sin identitet i samband med slakten. Jag har köpt dem av någon och de leder till min bakgrund på ett sätt som liknar det påträngande ljudet från en tandläkarborr. Kanske förväntar jag mig att Jörgen ska stryka handen över dem och uttrycka sin uppskattning, kanske förväntar jag mig en lätt avundsjuka från någon väninna över att jag har så vackra skinn i min ägo.
måndag 8 december 2014
Text till bild
Jag hämtade fårskinnen hos Annelie, som mamma bett mig göra. Hon har beställt dem åt mig, två ljusbruna fällar från värmlandsfår. Annelie visade in mig i salen som hon sa. Fällar för avsalu låg i högar på möblerna. Det var dunkelt i rummet, som stod kallt, utan värme. Det blekgröna glaset i plafondlampan tog det mesta av ljuset från glödlamporna. Halvdagern vände sin mörka sida åt de spröjsade fönsterrutorna. Bakom trådgardinen stod en rosa mårbackapelargon. Trots att den tappat merparten av sina blad, blommade den fortfarande med en enda blomma. Ett fårskinn låg utbrett över armstödet på den hårt stoppade soffan.
-Vilken vacker fäll, sa jag och strök med handen över det.
-Det är Ulrik, min första bagge, sa Anneli. Honom säljer jag inte. Eller kanske. Tre tusen. Tre och fem vill jag nog ha. Vad sa din mamma för pris till dig?
-Femtonhundra för två.
-Jag fick med örat på fällen från slakteriet när jag fick tillbaks Ulrik. Det blev så personligt, att det var just han. Jag brukar be att de tar bort öronen numera. Du får inte veta om det är Bärtil eller Bärit du lägger på soffan. Det är jobbigt ändå. Hålla skinnen saltade tills jag kan köra ner dem till Tranås för att få dem beredda. Jag måste ha släpkärra till dem. Oberedda skinn vill man inte ha i bilen. Sen måste jag hämta dem där nere också. Ospunnen ull har jag om du vill ha en säck. Kan du ta fällarna som de är eller ska jag svepa in dem i något?
Jag tog fårskinnen som de var och lade dem över armen. Annelie slog igen dörren bakom mig och sjasade undan en vallhundarna från verandadörren. Fårskocken bräkte i ladugården. Jag såg ut över åkrarna. Vid stenmuren i skogsbrynet skymtade ett övergivet jordbruksredskap. Alpackorna slutade att äta ur höhäcken. Den ljusbruna ledarhingsten ställde sig framför stona och glodde på mig. Djuret hummade och fnös. Trots att jag stod på gårdsplanen och ett staket skilde oss åt hade jag gjort intrång på dess revir och den visste inte om den skulle fly eller gå till attack och skydda sina flock.
-Vilken vacker fäll, sa jag och strök med handen över det.
-Det är Ulrik, min första bagge, sa Anneli. Honom säljer jag inte. Eller kanske. Tre tusen. Tre och fem vill jag nog ha. Vad sa din mamma för pris till dig?
-Femtonhundra för två.
-Jag fick med örat på fällen från slakteriet när jag fick tillbaks Ulrik. Det blev så personligt, att det var just han. Jag brukar be att de tar bort öronen numera. Du får inte veta om det är Bärtil eller Bärit du lägger på soffan. Det är jobbigt ändå. Hålla skinnen saltade tills jag kan köra ner dem till Tranås för att få dem beredda. Jag måste ha släpkärra till dem. Oberedda skinn vill man inte ha i bilen. Sen måste jag hämta dem där nere också. Ospunnen ull har jag om du vill ha en säck. Kan du ta fällarna som de är eller ska jag svepa in dem i något?
Jag tog fårskinnen som de var och lade dem över armen. Annelie slog igen dörren bakom mig och sjasade undan en vallhundarna från verandadörren. Fårskocken bräkte i ladugården. Jag såg ut över åkrarna. Vid stenmuren i skogsbrynet skymtade ett övergivet jordbruksredskap. Alpackorna slutade att äta ur höhäcken. Den ljusbruna ledarhingsten ställde sig framför stona och glodde på mig. Djuret hummade och fnös. Trots att jag stod på gårdsplanen och ett staket skilde oss åt hade jag gjort intrång på dess revir och den visste inte om den skulle fly eller gå till attack och skydda sina flock.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)