Jag stannar till i backen och ser ut över hamnen. En främmande kvinna håller en spetshund i koppel. Hunden går när bryggkanten. Den rör sig snabbt, som om den följer ett spår. Pettersson rätar på sig och masserar korsryggen innan han böjer sig ner över snipans inombordsmotor. Bakom Idas akter simmar ett par änder. En hastig solglimt får vattnet att glittra. När jag står där känner jag mig alltid lite vemodig. Jag tänker på pappa, som tog mig med ut på sjön och lärde mig hantera en båt. Mamma var ofta sjuklig och sängliggande. Pappa fick ta hand om mig, för att mamma skulle vila.
Ida är min båt, en P28, som är den vackraste båten i hamnen. Jag känner henne utan och innan. Hon är en del av min själ och min kropp. I båtklubben är vi bara två kvinnor med egna båtar, jag och Mariette. Vanligtvis seglar vi ensamma och vi sköter våra båtar på egen hand.
Vemodigt...
SvaraRadera... men även positivt med båten, som är jagets själ och kropp och solen som glittrar i vattnet.
SvaraRaderaVemodsvackert fint! Ser allt framför mig *bra*
SvaraRaderaGillar att du avslutar med minnen som bevaras och förs vidare.
Du skriver så att man tror att det handlar om dig ... bravo/ kram
Fin i sitt vemod :)
SvaraRadera