Upprörd

Hageby gård hade öppet hus och jag och Niklas åkte dit på en söndagsuflykt. Gården drivs som ett rehabiliteringsprojekt med ekologisk inriktning. Vi strövade runt bland odlingsbäddarna och så morötter växa bakom staket av pil. En enorm pumpa frodas på en komposthög. Under ett träd stod en raggig shetlandsponny och dåsade. På en skylt stod det att den var 30 år gammal och hade räddats från slakt.

Grisarna fängslade mig. Jag rev av lite gräs och matade en av suggorna. Det såg ut som den log åt mig. Grisens tryne lämnade leriga fläckar på mina händer. Glesa borst stack ut från dess blekrosa skinn. Jag sneglade på Niklas och tänkte att det är ytterst lite som skiljer en manskropp från en gris.

Vi beställde morotskaka och Fair Trade-kaffe i caféet. En flicka med kornblått hår serverade oss på udda porslin. Vi satt ute. En ekorre iakttog oss från grannbordet och en gråsparv hoppade runt stolarna på jakt efter smulor. Jag öppnade kartongen med ekologiska ägg jag köpt och tittade på dem. Skalen var knottriga och ojämna, inte alls lika släta som hos de ägg man köper i affären. Niklas bläddrade i en folder med gårdens produkter.
-Man kan beställa lådor med ekologisk gris, sa han. Det kanske vi skulle göra?
Jag rynkade på näsan.
-Det finns billiga lådor med detaljer, fortsatte han. Grisfötter, knorrar, lägg och tunga.
-Nä, vet du vad?
-Det finns väl ingen anledning att blir upprörd. Vi måste bli bättre på att ta tillvara på kött.
-Men grisfötter? Grisen går i lera och gödsel med sina små tassar. Tror du verkligen att de kan bli tillräckligt rena, så man kan äta dem?