Fysiskt

Som vuxen minns Sofia barndomens middagar, med någon slags fysisk skärpa. Minnena sitter i kroppen, snarare än hjärnan. Näsan fylls av en förnimmelse av olja och järn, som pappa tagit med sig från verkstaden. Stekoset har bildat en hinna på kaklet bakom spisen. Hon äter annorlunda nu. Maten är inte samma som när hon är barn. Ändå känner hon sig inte avspänd när hon sitter till bords. Stekfläsk, ärtsoppa och blodmat ratar hon.

Sofias pappa satt alltid på kökssoffan. Sofia hade slagit sig ner  på en pinnstol vid bordets kortända. Jens plats var mittemot pappa och han åt med god aptit. Han krånglade aldrig med maten och var aldrig kinkig. Mamma satt sällan med vid bordet. Hon stod lutat mot diskbänken och vakade över dem. Passade upp, som hon sa. Hungrig var hon sällan.

Utanför fönstret stod ett fågelbord i form av en röd liten stuga, som balanserade på en hässjestör. Det var alltid pappa som gav fåglarna mat och bekymrade sig över priset på solrosfrön och om han kunde komma över havre hos Ströms till gulsparvarna. De hängde upp talg i ett nät och det satt ofta talgoxar och blåmesar och pickade i fettet.

-Det handlar bara om vilja, sa pappa och spände blicken i Sofia.
Hon föste omkring maten på tallriken. Skalpotatisen smakade jordkällare trots att hon skalat den. Köttbullarna var brända på undersidan. Med gaffeln mosade hon en mjölklump i såsen.
-Vilja?
Hon ställde i från sig glaset. Mjölken såg blåaktig ut och hon kände att datumet gått ut.
-Det handlar om vilja. Det är därför de vinner Vasaloppet. För att de vill någonting.
-Ska jag åka Vasaloppet nu också?
-Du rör för lite på dig. Din mamma vägde mindre än dig när hon var i din ålder.
-Då ska jag väl inte äta då.