Det ljumma vattnet sluter sig kring Erikas kropp. Inom sig skälver hon av välbehag. Hon tar ett par simtag och vänder sig på rygg. Några stilla rörelser håller henne flytande. En blåmålad turistbåt passerar utanför viken. En doft av vild timjan och kungsmynta fyller luften. På andra sidan finns en grotta. Kritklipporna skuggar grottöppningen. Hon anar att vattnet i grottan är mörkt och kallt där solen inte når. På bergssidan klättrar ett par getter. En av dem bär en bjällra runt halsen.
Andreas har stannat kvar på vägbanken. Den grå hyrbilen står med dörrarna öppna mot hettan. Hon ser att Andreas fotograferar och är tacksam över det. Han sparar ögonblicket åt henne. Hon funderar hon på att skriva hem till föräldrarna och berätta, ett vykort åtminstone, men hon vet att det är bäst att avstå. De skulle mala sönder hennes minnen till inget och kritisera hennes val, av stränder, bilhyra, utflyktsmål, restauranger, Andreas... Någon tillit finns inte mellan dem.
Klokt att inte skriva. Särskilt första stycket väldigt stämningsfullt.
SvaraRaderaMinnet fint beskrivet o stor igenkänning av slutet.
SvaraRaderaNågra tips att dela med dig till mig för att skriva så här detaljerat fint. Njuter av dina ord, dofter och olika scener som spelas upp *tack* /kram
SvaraRaderaKänner hur vattnet känns mot huden när jag läser första raderna. Är tacksam att jag har så förstående föräldrar, som alltid stöttar mig i mina beslut. Inte alla som har det. Gillar din text!
SvaraRaderaLyckliga sköna stunder - men skuggan lurar runt knuten ... man får hålla sig borta från skuggorna. Bra!
SvaraRaderaKänns skönt att bada på den platsen. Fint.
SvaraRadera