söndag 29 november 2015

Knäpp

Mia öppnar sin butik en lördag i mitten av november. Hon har inrett gårdshuset som hör till villan som hon och hennes man köpte förra sommaren. Två marschaller flämtar på grindstolparna och en knähög lykta står på trappen. På en handskriven skylt står det Mias antik. Retro och kitch.  Trädgårdsgången känns mjuk och fuktig under fötterna. Hugo drar i väg över gräsmattan så långt flexikopplet räcker. Ett skotskrutigt täcke skyddar hans hårlösa kropp mot råkylan.
-Men snälla Hugo, måste du dra så i kopplet? säger Håkan.
-Han tycker det är roligt, säger jag. Låt honom hållas. Vill du att jag ska hålla honom?

Vi skjuter upp dörren. Gårdshuset är täckt av blekbeige puts och påminner om ett garage . På cementgolvet ligger randiga trasmattor. Mia har staplat resväskor av konstläder på de väggfasta hyllorna. 250 kr styck tar hon för dem. Jag har slängt åtskilliga sådana på soptippen.

I det inre rummet står Mia bakom en affärsdisk. Hon berättar att gårdshuset varit tryckeri och stått tomt sen -77. En prydnadspudel täckt av miniatyrsnäckor stirrar på mig från en hylla. Att Mia älskar 70-tal går inte att ta fel på. Allt är brunt och orange. Trots färgskalan har hon gjort det hemtrevligt. Det slår mig att jag skulle vilja bo så, anspråkslösa möbler och trapphusgröna cementväggar med ett nummer Året Runt från 1970 på soffbordet där Siw Malmqvist konstaterar att hon måste ge upp sin artistkarriär.

Mia bjuder på glögg och skurna pepparkakor. En kund frågar efter Stig Lindberg och Lisa Larsson, men hon har inget.
-Snygg klänning, säger jag och tar en kaka.
-Visst är den häftig, säger Mia och stryker med handen över kjolen.
Klänningen är ärtgrön och täckt med handflatestora blommor med illgula pistiller. Jag kan inte sluta stirra på den. Mias mage veckar sig under tyget och den går knappt att knäppa över barmen.
-Var hittar man en sådan klänning? undrar jag.
-Det är min lilla hemlighet, ler hon.

Håkan står på tröskeln med Hugo i famnen. Luggen hänger ner över hundens ögon och djuret skruvar rastlös på sig. Vi går ut, utan att ha köpt något.
-Är hon inte lite knäpp, Pia, säger Håkan. Hålla på med sådant. Huset behöver faktiskt renoveras. Ny fasad. Nya vindskivor. Förmodligen behöver taket också bytas. Går det att sälja sådant som hon håller på med? Det är skräp om du frågar mig.
-Jag fattar inte varför hon gör det, säger jag. 70-tal. Varför lockas man av det? Men hon har gjort fint. Det går inte att säga annat. För min del skulle hela 1970-talet gärna få försvinna och ta hela min barndom med sig.
-Hon skulle vara väldigt söt, Pia, om hon gick ner i vikt. Fina ögon.
-Ge mig, Hugo är du snäll. Jag vill hålla honom lite. Behöver vi gå förbi ICA och handla något?
Jag har en klibbig smak av glögg i munnen. Pepparkakan har gjort mig sugen på något mer.
Håkan drar handen genom det rödlätta skägget. Sotarmössan är täckt av små vattendroppar.
-Nej, vi behöver inte handla.



1 kommentar: