Orörd

Nilla var stillsammare än sin syster. Blekare och tystare. På något sätt orörd. Hon omgavs av ett skimrande grådis, som födde en slags hunger hos mig. Systrarna längtade bort. Mimmis längtan stavades världsvan svärta och fester som varade till gryningen. London. Paris. Santorini. Det världsvana som jag tolkat som livsglädje hade fångat mig. Jag närde en slags tro på att hon skulle visa mig världen. Nilla längtade bort för att stilla sin själ. Ljusspelet i en katedral. Solen mellan stammarna i en stilla skog. Rundhorisont längst ut i havsbandet.

En kväll blev jag ensam med Nilla i sommarstugan. Jag hade kört Mimmi till en barndomsvän. De skulle dricka vin och Mimmi skulle stanna över natten. Hennes väninnor och förtroligheten mellan dem fyllde mig alltid med en viss oro. Jag antog att jag skulle hudflängas i min frånvaro.

Någon gång vid midnatt började det åska. Åskan gick runt sjön och vi krympte till intet under himlen. Nilla kom in till mig. Hon stod darrande på tröskeln och krafsade med stortån på brädgolvet. Armarna låg i kors över bröstet. Fingertopparna smekte revbenen. En åskblixt förvandlade rummet till blå metall. Strax därpå slog åskan ner.
-Jag är åskrädd, sa hon.
-Ska vi gå ner och sätta oss i soffan, sa jag.
Hon skakade på huvudet och gick fram till min säng.
-Jag vill vara hos dig, sa hon och drog täcket åt sidan.

Så var hon hos mig och hennes händer smekte min kropp. Det ofattbara skedde. Ovädret kom och gick och jag minns hur skuggan av hennes kropp avtecknade sig mot tapeten. Natten kom att brännas fast i mitt minne, enstaka detaljer av det onämnbara.