-Finns det något öppet? säger jag.
-Gertrud bakar fortfarande, säger mamma.
-Hon är still going strong. Förra året var hon med i en bok om gamla konditorier. Hennes recept på gula dammsugare fanns med.
-Hon måste vara närmare 80 nu.
-Det är hon nog. Men Signe med sybehörsaffären har slagit igen nu. Jag vet inte ens om hon hade några kunder de senaste årtiondet. Men hon var stolt över sin affär och gick dit varje dag och höll öppet. Annars är det inte mycket kvar. Många skyltfönster är tomma nu och folk flyttar härifrån.
-Jag ville ju också det en gång. Komma bort. Se något annat. Det kändes hemskt när jag körde hit. Ödegårdarna. De fina gamla kåkarna som står och förfaller. Samhällena som håller på och växer ner i gräset. De små tegelvillorna, sextiotalshusen, där ingen bor. Tomma affärslokaler. Nedlagda industrier. Jag vet inte om vi gör rätt egentligen, men samtidigt så känns det som vi inte har något val. Alla måste trängas i storstäderna. Vi är som råttor. Hopträngda råttor i en sädesbinge.
-Det handlar om makt. Makthavarna vill se oss hopträngda och rädda, inte självständiga individer i ett fungerande lokalsamhälle.
Mamma flyttar rullstolen från köksbordet. Det känns som vi blivit för intima med varandra.
-Jag går nu, säger jag. Är det något mer du ska ha när jag ändå går fram?
Hon skakar på huvudet.
-Pappa?
-Han är i verkstaden. Tänk på hans socker. Du vet. Han mår bäst när han har något för händerna. Det var jobbigt för honom när vi fick ta bort Molly förra hösten.
Jag går ut. Bakom mig hör jag rullstolen mot köksgolvet. På något sätt känner jag mig alltid skyldig ner jag ser henne. Som om den ridolyckan skulle varit mitt fel...
Början med Hemmets känns igen. Sista meningen får mig att fantisera !
SvaraRaderaNostalgiskt. Bra. Och sista meningen...
SvaraRaderaBra skrivet!
SvaraRaderaStämningen. Man känner hur skåpluckorna ser ut, hur den där avlånga skålen för pennorna harmonierar med blomkrukorna. Jag vet inte hur du gör det.
SvaraRaderaJa-a visst känns tungt .....
SvaraRadera