Fin

Kön står stilla utanför Parketten. Det är en kvart tills loppisen ska öppna. Karlar i pensionsåldern trängs med några kvinnor på jakt efter barnkläder och leksaker. Männen kommer att söka efter verktyg och sådant de kan sälja om med förtjänst. En man går omkring med en slitterny mobiltelefon i kartong. Skinnjackan stramar över magen och fötterna verkar svullna i goretexskorna. Han har mustasch. Skäggstubben är vass som underkylt regn. Gång efter gång försöker han sälja telefonen. Det är en I-phone 4. Ny. Oanvänd. Fin. Bra barntelefon. Han har köpt en ny. En sexa. Nu måste han sälja den gamla.

Det finns något kallt och hårt i hans ögon. De är blekbruna. Blicken fladdrar som en kråkhackad snabbmatsservett. Martina viker undan med blicken. I fönstret i det skära hyreshuset på andra sidan gatan skymtar en svartvit katt i glipan mellan spetsgardinerna. Innan mannen kommer fram till henne lämnar hon sin plats i kön. Hennes telefon är en Nokia man kan ringa från. Tre stensatta trappsteg leder ner till parkeringen.

Bilen sluter sig om henne. Efter att ha slängt en blick på kön där hennes man, Henrik står längst fram och pratar med en vassnäst gubbe, plockar hon fram Elsie Johanssons samlade dikter från facket i bildörren. Huset är rött på tre sidor. Baksidan är grå, läser hon.

Hon är för djävlig på att dikta, jäntfan,

sa pappa,

han behövde alls slags stolthet

Nedsjunken i en mjuk fåtölj i en kulturhussalong, har hon hört Elsie läsa just de orden. Salongen var upplyst. Författaren ville kunna se sin publik i ögonen i samband med läsningen. Kvinnorna som lyssnade var äldre än Martina. De flesta, jämngamla med Elsie. Vissa händelser minns man med en särskilt värme. 

Att vi kunde bli så BRA, 

vi som hade det så jävligt! 

Eller kan det ändå vara att det handlar om Kärlek?