Skada

Vardagsbetraktelse 1

-Är det någon i sällskapet du ska ut med som har vildmarksvana?
-Nej, men vi har googlat jättemycket.
-Så ni är pålästa med andra ord? Det skadar aldrig att fråga om man som förälder är orolig.
-Vi ska inte ta med mobiltelefoner heller.
-Va?
-Fast det tänker jag göra ändå.

En annan slags betraktelse

Publiken samlas på gräsmattan framför scenen i väntan på bandets nostalgispelning. De flesta är i 45-årsåldern. Några har tonårsbarn med sig. En svag doft av alkohol fyller den ljumma sommarkvällen. Sorlet från samtalen flätas ihop. Gasolgrillen för femtusen spänn var ett fynd. Grannens ungar kan inte ge fan i swimmingpoolen.

Sonny och Micke brer ut sig på picnickfilten. Tjejerna med urringning och rosevin får inte riktigt plats. De sitter på kanten av den blårutiga filten med plastbaksida och blinkar febrilt. Flirtar med sina karlar. Läpparna är fuktiga. Solbrännan skimrar i sensommarljuset. Micke har en skadat armbåge. Skrubbsåret vätskar. Varet rinner under sårskorporna. Den nya huden kring såret är vitblek och tunn. Sonny lutar sig bakåt och stöder på armarna. Runt handleden har han ett festivalarmband från Roskilde. Micke har ett likadant. Ett hölje av plast, en modern form av gips, sluter tätt kring Sonnys fot och underben. Det röda linnet klibbar mot ryggen. En svettpärla släpper taget från hårbusken under armen.

-Jag har festat med bandet, säger Sonny. Vilket drag, alltså. Skithäftigt.
Han dricker ur halva sin öl och börjar svära istället. Någonstans mellan svordomarna lyckas Julia uppfatta att alla var fulla på den där festen för säkert 20 år sedan och det blev bråk och att någon slog sångaren blodig.

En av konsertfotograferna som hänger framme vid scenen vinkar åt Julia. Hon gör tummen upp. I kväll ska det skrivas historia, av dem som tror sig kunna, hon och de andra, som söker närvaro i text och bild, musikskildrarna. Sonnys stora stund handlar om alkohol och våld, i närheten av någon som kan frälsa en publik och berätta en historia. Han sluddrar när han försöker återberätta den där natten för två decennier sedan för kompisar som knappt hör på. Kanske är Julia som bara råkar vara i närheten den enda som lyssnar. Ikväll handlar det om att möta sig själv och för henne är de mötena alltid våldsamma och på gränsen till ogripbara.

Knepig text, jag tyckte det var svårt att komma intill, tvekade mellan första och tredjeperson, men det fick bli ett bekant (?) gammalt namn. På något sätt känns det ändå bra, att försöka skriva något omöjligt. Man passerar en gräns när man gör det.