Intensiv

Sädesärlans unge satt på muren i morse. Jag stannade till och iaktog den. Det blev ett möte mellan människa och fågel, där fågeln blev ett öga till en annan värld. Sen blinkade den skälmskt åt mig åt mig, ruskade mötet ur fjädrarna och lyfte. Den sjöng när den flög bort. Kanske borde jag inte stirrat så intensivt, utan bara låtit fågeln vara fågel. Den gångna natten var tung. Jag kände mig långt i från utsövd när jag vaknade. Febern hade haft mig i sitt grepp. Inget kunde få mig att sova. Jag klardrömde och virrade och skapade en evighetslång monolog om skogsbranden i Västmanland. Skarpsinnigare har jag aldrig varit. Om morgonen kändes det omöjligt att skriva ner mina tankar. Jag är så angelägen om att tänka rätt. Kanske var silverljuset kring fågeln det jag behövde i morse. Språklös och fantasilös skriver jag om mig själv. Det känns åtminstone varsamt att göra så.