Hög

Dagens text

Sofia möblerar hotellrummet efter sig och sitt. Hon noterar att rummet är så opersonligt att det nästan blir ironiskt. Beläggningen är låg. Personalen har givit henne ett dubbelrum, trots att hon är ensam. Necessären ställs på tvättstället i det kaklade badrummet, ombyteskläderna hängs in i garderoben och pyjamas och raggsockor stoppas in under kudden på sängen närmast dörren. Ett ögonblick föreställer hon sig att hon tar med sig en främling in på rummet, en man som hungrar efter hud och kön, men hon vet att hon inte tänker låta någon utomstående röra vid hennes kropp.

Någonstans har hon läst att det första man brukar göra när man kommer in på ett hotellrum är att slå på TV:n. Plattskärmen hänger blank och slät på den vita tegelväggen. Fjärrkontrollen ligger på skrivbordsunderlägget. Hon rör den inte och ler åt sitt ointresse. På sängbordet ligger två böcker i en liten hög, en lättillgänglig roman för tågresan och en volym med Dagens dikt hon hittat på en loppmarknad. Poesin är för tankarna, romanen för att slippa dem.

Hon tar fram sitt anteckningsblock och en penna och väljer att sätta sig i fåtöljen. Det finns inget här, skriver hon. Bara jag. Tågresan hit var hemsk. Jag reste i tyst kupé och hade bokat det i tron att lugnet skulle vara välgörande. Resan blev en påtvingad meditation ett möte med mig själv i något som var en nästintill kompakt tystnad. Medresenärerna slöt sig i sig själv, i sömn eller arbete. Kanske behöver jag sorl för att känna mig trygg och slippa känna mig utlämnad, samtal som kan nästla sig in i mina tankar, ljudföroreningarna från en mobiltelefon där uppringaren tvingas vänta i en telefonkö,en mors oro för ett gråtande barn...Jag säger alltid jag inte stör mig på andra människor och att jag söker mig till tystnad. Efter den här resan vet jag inte vad tystnad gör med mig. Jag ska skriva nu och den mening som mött mig som en varulv om natten är "Sandra upprepar sin mor, den unga änkans, historia".