Sagolik

Vårkrokus
Spirar, expanderar
Liten, lila, ljuvlig
Inspirerande, glädjerik, livskraftig, tuff
Sagolik

Oförglömlig

Fortsätter tidigare puffar. Den första i berättelsen skrevs 12 feb och sen har jag puffat den lite sporadiskt. Jag tänker mig någon slags 1970-talsmiljö. En tonårsflicka har hittats drunknad och klasskamraterna sitter i matsalen och pratar om vad som hänt.

Blir en händelse oförglömlig i sig eller blir den hågkommen för att den återberättas? Minns jag det som hänt Catarina för att det faktiskt hänt eller för att jag envisas med att tänka på det? Hennes styvfar har tagit på mig, lagt handen på min axel och rufsat om mig i håret. Hans knubbiga fingrar trasslade in sig i mitt hår och nuddade min hårbotten. Handen på axeln sände rysningar längs min ryggrad och den tunna stråna på armarna reste sig. Vad hade han kunnat göra med mig om inte Catarina eller hennes mamma funnits där? Han rörde vid mig. Det var omöjligt för mig att se på honom. Jag stirrade på soffan i vardagsrummet. Den var randig i grönt och brunt. Det knottriga tyget matchade heltäckningsmattan. På soffbordet låg ett nummer av ICA-kuriren. Jag funderar på om jag ska berätta för Anki och Mari om Catarinas styvfar. Samtidigt känner jag mig smutsig och skyldig, som om jag haft något fräckt i ögonen och dragit honom till mig.

-Jag gillar inte hennes kille, säger jag.
Anki och Mari upphör med sitt tuggande och stirrar på mig. Jag andas in doften av trasigt knäckebröd och känner att jag är ute på djupt vatten. Ett skolmåltidsbiträde går förbi. Träskorna klapprar mot golvet. Hennes rock luktar ånga och starkt diskmedel. Benny är snygg och äldre än oss. Han är en av de som räknas. Är man ihop med en kille om Benny, så blir man någon.
-Han är inte klok, fortsätter jag.
-Benny? säger Mari. Han är ju skitsnygg. Vad har du mot honom?
Anki ler ett inåtvänt leende och upprepar det Mari sagt.

Parkera

Småstaden var precis så folktom, som man föreställer sig en småstad om natten. De sparsamt belysta skyltfönstren reflekterades i de regnblöta trottoarerna. En vit Skoda stod parkerad utanför den libanesiska hämtmatskiosken. Tankarna kring att vara den sista människan i världsalltet var inte långt borta. Det som fanns kvar var en Golf med trasig framlykta, en P-skiva på instrumentbrädan och nästan tom tank. Vägskyltarna visade mot norr, upp mot slätten. På tredje våningen i det gröna hyreshuset vid torget lyste en vardagsrumslampa,bortglömd eller ångestdämpande. Det räfflade glaset i lampkuporna förstärkte ljuset och teakarmarna kastade spindellika skuggor lägenhetens tak.

Tonåringen släpptes av utanför skolan och den väntade skolresebussen. Jag skickades hem utan att få säga hejdå ordentligt. Bilen tömdes på väskor och dörrarna stängdes med ett metalliskt läte. Bilen blev mitt fängelse. När jag kom hem lade jag mig igen och försökte hålla tankarna borta. En yxa slogs in i en vägg. Någon drack sig till dårskap och vrede. Ondskan och vreden var nära i vargtimmen. Jag svor på att det som hände inte var mitt, trots att yxan och whiskeyn var så påtagliga. Har det skett eller inte? Just som en av piggarna på spikmattan trängde in mellan två kotor i ryggraden, slog sig Sonja Åkesson ner vid fotändan på sängen.
-Vad gör du här, tänkte jag. Jag har inte läst dig på åratal. Vad vill du säga mig?
Sonja svarade inte. Hon rökte en cigarett. Händerna skälvde. Jag låg mycket stilla för att inte sparka till henne. En regnby slog mot rutan. Bakom molnen drev fullmånen, silvervit och klar, i marsnatten. Regnet tog natten i från mig. I andra länder skickas de unga till armén. Jag oroar mig för en skolresa. Någonstans i rummet andas hunden tungt. Hon gnyr i sina drömmar. Andras andetag livnär mig.

Brådmogen + gro

Fortsätter tidigare puffar. Historen började den 12 feb och utspelas i någon slags 1970-talsmiljö. Jag tror den kan läsas fristående. En tonårsflicka har hittats drunknad och klasskamraterna sitter i matsalen och pratar om vad som hänt. 

-Det var inte så jag menade, sa jag och blängde på Anki.
Jag gillar inte att någon kallar mig dum.
-Det kanske hade hänt något, eftersom polisen kom, fortsätter jag.
-Min storasyster har Catarinas pappa, som tyskalärare, sa Marie.
Hon pratar tyst och tittar på den oaptitliga skolmaten på den repiga tallriken istället för oss.
-Styvfar, rättade Anki. Det är inte Catarinas riktiga pappa.
-Det spelar väl ingen roll. Han är sliskig. Fjäskar och gör sig till för de snygga tjejerna.
Jag gör en grimas och tänker på porrtidningarna som Catarina visat mig, styvpappans tidningar, som han har i en låda i sovrummet.
-Mor sa alltid att Catarina var brådmogen, sa Anki. Tidig för sin ålder. Sådana tjejer får problem för att de inte håller på sig. Det blir ingen ordning på dem. Hennes pappa tog livet av sig, hennes riktiga pappa, alltså. Man kommer inte till himlen om man gör det, utan hamnar i helvetet. Det är guds straff.
Mari skruvar på sig och sträcker sig efter ett knäckebröd. Hon brer långsamt halvsmält margarin över den knöligaste sidan på brödet. Man blir fet om man brer på den sidan av brödet. Det går åt mer smör då. Man ska bre på den släta sidan. En misstanke om att Catarina inte bara drunknat börjar gro i mig.

Extas

Fortsätter tidigare puffar. Historien började den 12 feb och jag har skrivit sporadiskt på den sedan dess. Den bör gå att läsa fristående. Tänker mig någon slags 70-talsmiljö. 

Utanför matsalen sitter en affisch. Det trista gula pappret gör reklam för en konsert med gruppen Extas. Bandnamnet består av oregelbundna bokstäver som rivits ur tidningar och klistrats över ett grovkornigt foto på killarna i bandet. De har hängslen och bar överkropp. Jag vet inte varför affischen hänger där. Vi är ändå för unga att gå på Pigalle.

Jag får sällskap med Anki och Mari i matkön och hamnar vid deras bord. Det är fisk och spenat. I skolan är spenaten rinnande och mörkgrön, hemma är den blek och tjock som en pudding. Det faktum att jag faktiskt gillar spenat gör mig äcklig, vidrig och dum i huvudet. Jag petar ut lite trådigt fiskkött ur paneringen och försöker dölja den härskna smaken från den gråaktiga sejen genom att doppa den i spenatstuvningen.

-Catarina har dött, säger Anki.
Hennes röst låter ihålig och studsar mot sorlet i matsalen. Hennes knubbiga armar vilar mot bordskivan. Hon luktar sött, som nybakat bröd. En gång varje månad måste hon gå till skolsyster för att väga sig. Anki går i kyrkan. Hon har frågat mig flera gånger, men jag har alltid sagt nej. Jag kan inte tänka mig att sitta i ett rum tillsammans med andra och be till en gud som andra uppfunnit. Pappa har sagt att jag inte ska tro på gud och låta andra lura mig. Anki har mörkblå ögon, nästan som en bebis. Ögonen buktar utåt. Ögonfransarna är täta, men mycket ljusa. Hennes hår börjar bli fett och ligger tungt över axlarna. Mellan ögonen har hon fått en finne.
-De hittade henne vid badplatsen, säger jag. Igår eftermiddag. Polisen var där. De hade stängt av hela badplatsen. Man fick inte gå dit.
-Är det någon som mördat henne? säger Mari.
Trots att Marie har skolans dyraste kläder, tillhör hon inte det tuffa gänget, de som räknas. Sådana som Anki och jag får nöja oss med hemsytt, från Bengtsson tygfynd eller Spinneribolaget.
-Kommer inte alltid polisen om någon dött? säger jag.
-Du är ju dum, säger Anki. Folk dör ju på sjukhus. Inte kommer polisen dit bara för att någon dött.

Praktisk

Fortsätter tidigare puffar, bör kunna läsas fristående

Jag förstår att det är Anita, pappas kusin, som ringer. Hon vill ha hjälp med något praktiskt och det är pappa som ska hjälpa henne. Anitas egen man sitter i rullstol efter en olycka. Han dreglar och är sned i kroppen, lealös som en påkörd katt med bruten rygg. Anita matar honom med sked. Jag förstår inte hur hon klarar det, hur hon förstår vad han behöver och vill ha, när han bara sitter där och gurglar med saliven rinnande efter hakan.

Det är mamma som pratar med henne. Samtalet kommer snart in på Catarina, som har hittats död vid badplatsen.
-Om Mia sagt något? Nej, inte alls, säger mamma. Hon bara trotsar. Tjurig är hon. Jag får väl vara glad så länge hon går ut med Rollo. Det är ju trots allt för hennes skull vi har honom. Hon vägrar äta. Maten passar inte, lilla fröken. Är Catarina död säger du. Drunknad. Polisen kom. Har Mia sett något? Herregud. Jag måste sätta mig. Vet du om Mia sett något? Vad ska jag göra?

Jag har inte sett den döda kroppen, männen som bärgade den eller ambulansen som förde bort den. Trots allt vet jag att jag alltid kommer att minnas. Anita som klappade Rollo. Flickorna i nian som stod på klippan. Jag undrar hur det känns att lyfta en död kropp och bära iväg en människa som inte lever längre. Är kroppen lätt eller tung? Gör den motstånd ändå in i döden?

-Hur går det för hennes mamma? undrar mamma. Först hennes karl och sedan det här. Jo, jag vet att han var tyskunge. Kom från Norge, Catarinas pappa. Det är väl lätt att räkna ut. Kom hit och trodde att han kunde lämna allt bakom sig. Jag vet att man ska inte döma andra. Catarina och Mia har lekt en del. Lite egen den där flickan. Uppkäftig. Jag lite aldrig riktigt på henne. Om Catarina visste? Nej, det var väl mamman...

Text inspirerad av bok

Elly Griffiths - Huset vid havets slut. Brittisk deckare. 

Inspirationsmening: Vi ville inte bli fast på fel sida av stranden

-Vi ville inte bli fast på fel sida stranden, sa mamma och knyckte på nacken om jag någon gång frågade mamma varför vi flyttade.
Hon knyckte på nacken och vände sig bort från mig. Inte för nära älven, inte för nära industrierna som växte och förgiftade marken. Vi lämnade rucklen bakom oss och flyttade från mormor och morfar, där vi bott mina första år i vindslägenheten till deras egna hemsvilla. Jag minns att jag satt i det vassa gruset med hink och spade. Lutade jag huvudet bakåt tornade det gula huset upp sig över mig, skevt och vint. Det luktade nybakat från det öppna köksfönstret och morfar stod vid grinden och sa till någon som gjort honom sällskap från mötet på Folkets Hus:
-Fabrikörerna förslavar oss. Halva dagen sliter jag för deras vinster. Vad får jag för det? En förstörd rygg som inte går att räta på och lungor som inte går att andas med.

Jag växte upp med mammas nycker. Vi flyttade. Hon träffade någon ny. Allt skulle bli så bra. Vi flyttade. Hon fick jobb någon annanstans, en ny restaurang, ett nytt sjukhuskök och jag lärde mig att smälta in och aldrig fästa mig något.

Det var Jens som gjorde mig till fotograf, som fick mig att söka det beständiga i det förgängliga. Tillsammans reste vi runt och letade efter gamla hus och övergivna gårdar. Ibland bröt vi oss in för att fotografera, ibland stod dörrarna öppna, så vi kunde kliva rakt in bland hopknölade trasmattor, råttätna fåtöljer, odiskade grötkastruller och familjefoton på väggarna. Vi dokumenterade förfallet och jämförde våra bilder. Rädslan satt ofta som en vettskrämd katt i halsen på mig. Jag andades doften av muslort och mögel i de ruttnande kåkarna.
-Det är bönderna, sa Jens. De köper gårdarna för skogsmarken och låter kåkarna förfalla, fast de skulle kunna bli så fina om någon fick rusta upp dem i tid.

I Älvby Bruk bröt vi oss in en gul egna-hemsvilla. Vi började där. Att dokumentera det nedlagda pappersbruket skulle ta lång tid. Det låg en lapp på köksbordet, den enda möbel som fanns kvar i huset. Dagarna är som vilsna hundar. Jag rev lappen från blocket och stoppade den i kameraväskan. De lutande massonitskåpen med snabellås gjorde mig svimfärdig. Skafferidörren stod på glänt, likaså dörren till det inbyggda kylskåpet.
-Det är tomt här inne, sa Jens. Huset är bara ett skal.
-De verkar ha tagit med det mesta, sa jag.