Ord på F

På Lantmännen / Granngården står två män i svarta jackor. De är främlingar för varann, men jämför råttfällor. Båda har flickor med hamstrar hemma, så ingen av dem kan plugga in en elegant ultraljudsskrämmare  ett vägguttag. Ultraljudsskrämmaren ska visst ska vara effektiv när det kommer till att eliminera besök av gnagare.  Råttfällorna studeras noga till konstruktion, storlek och användningsområde. De låter mekanismen slå igen över fingrarna för att testa funktionen. Den kortare av de två har feta fingrar, noterar jag där jag står ensam vid fågelmaten och ryser över fällor och råttor. Deras hängivenhet fascinerar mig. Båda männen har tjocka guldkedjor runt halsen. Det har kommit en ny sorts fågelmat. Larver speciellt avsedda för hackspettar. Rör man på påsen börjar larverna kräla.

En ögonblicksbild från Lantmännen / Granngården med ett antal ord på E och F

Främlingar, flickor, fingrarna, för, funktionen, feta, fågelmaten, fascinerar

Skrev visst om F istället för E (skyller på stormen Gorm) , men jag lade till en elegant ultraljudsskrämmare, ett, effektiv, eliminera samt ensam för att vara på den säkra sidan. Så nu blev det både E och F.

Knäpp

Mia öppnar sin butik en lördag i mitten av november. Hon har inrett gårdshuset som hör till villan som hon och hennes man köpte förra sommaren. Två marschaller flämtar på grindstolparna och en knähög lykta står på trappen. På en handskriven skylt står det Mias antik. Retro och kitch.  Trädgårdsgången känns mjuk och fuktig under fötterna. Hugo drar i väg över gräsmattan så långt flexikopplet räcker. Ett skotskrutigt täcke skyddar hans hårlösa kropp mot råkylan.
-Men snälla Hugo, måste du dra så i kopplet? säger Håkan.
-Han tycker det är roligt, säger jag. Låt honom hållas. Vill du att jag ska hålla honom?

Vi skjuter upp dörren. Gårdshuset är täckt av blekbeige puts och påminner om ett garage . På cementgolvet ligger randiga trasmattor. Mia har staplat resväskor av konstläder på de väggfasta hyllorna. 250 kr styck tar hon för dem. Jag har slängt åtskilliga sådana på soptippen.

I det inre rummet står Mia bakom en affärsdisk. Hon berättar att gårdshuset varit tryckeri och stått tomt sen -77. En prydnadspudel täckt av miniatyrsnäckor stirrar på mig från en hylla. Att Mia älskar 70-tal går inte att ta fel på. Allt är brunt och orange. Trots färgskalan har hon gjort det hemtrevligt. Det slår mig att jag skulle vilja bo så, anspråkslösa möbler och trapphusgröna cementväggar med ett nummer Året Runt från 1970 på soffbordet där Siw Malmqvist konstaterar att hon måste ge upp sin artistkarriär.

Mia bjuder på glögg och skurna pepparkakor. En kund frågar efter Stig Lindberg och Lisa Larsson, men hon har inget.
-Snygg klänning, säger jag och tar en kaka.
-Visst är den häftig, säger Mia och stryker med handen över kjolen.
Klänningen är ärtgrön och täckt med handflatestora blommor med illgula pistiller. Jag kan inte sluta stirra på den. Mias mage veckar sig under tyget och den går knappt att knäppa över barmen.
-Var hittar man en sådan klänning? undrar jag.
-Det är min lilla hemlighet, ler hon.

Håkan står på tröskeln med Hugo i famnen. Luggen hänger ner över hundens ögon och djuret skruvar rastlös på sig. Vi går ut, utan att ha köpt något.
-Är hon inte lite knäpp, Pia, säger Håkan. Hålla på med sådant. Huset behöver faktiskt renoveras. Ny fasad. Nya vindskivor. Förmodligen behöver taket också bytas. Går det att sälja sådant som hon håller på med? Det är skräp om du frågar mig.
-Jag fattar inte varför hon gör det, säger jag. 70-tal. Varför lockas man av det? Men hon har gjort fint. Det går inte att säga annat. För min del skulle hela 1970-talet gärna få försvinna och ta hela min barndom med sig.
-Hon skulle vara väldigt söt, Pia, om hon gick ner i vikt. Fina ögon.
-Ge mig, Hugo är du snäll. Jag vill hålla honom lite. Behöver vi gå förbi ICA och handla något?
Jag har en klibbig smak av glögg i munnen. Pepparkakan har gjort mig sugen på något mer.
Håkan drar handen genom det rödlätta skägget. Sotarmössan är täckt av små vattendroppar.
-Nej, vi behöver inte handla.

Omfamna

Läser någonstans att ofrivillig ensamhet gör människor sjuka. Immunförsvaret försämras. Skäl nog att famna någon.

I en annan notis läser jag om kaos på Black Friday. ÖB sålde vattenkokare för 10 kr. Begränsat antal. 70 st. Trängseln liknades vid en zombiapokalyps. Vad är det för människor som trängs för en vattenkokare? Är de så fattiga att de måste handla för en tia och inte kan köpa en för 100-200 kr? Eller är det något annat som driver? Jag har svårt att gå på det där med rea. Kanske är jag lat. Jag vet inte.

Lösrykta, spridda tankar. Jag tänker på någon som sagt sig ha beröringsfobi och varit fullständigt livrädd för att bli vidrörd av andra och jag tänker på kärlek. En omfamning som en kärlekshandling, ett möte mellan människor.

Orörd

Nilla var stillsammare än sin syster. Blekare och tystare. På något sätt orörd. Hon omgavs av ett skimrande grådis, som födde en slags hunger hos mig. Systrarna längtade bort. Mimmis längtan stavades världsvan svärta och fester som varade till gryningen. London. Paris. Santorini. Det världsvana som jag tolkat som livsglädje hade fångat mig. Jag närde en slags tro på att hon skulle visa mig världen. Nilla längtade bort för att stilla sin själ. Ljusspelet i en katedral. Solen mellan stammarna i en stilla skog. Rundhorisont längst ut i havsbandet.

En kväll blev jag ensam med Nilla i sommarstugan. Jag hade kört Mimmi till en barndomsvän. De skulle dricka vin och Mimmi skulle stanna över natten. Hennes väninnor och förtroligheten mellan dem fyllde mig alltid med en viss oro. Jag antog att jag skulle hudflängas i min frånvaro.

Någon gång vid midnatt började det åska. Åskan gick runt sjön och vi krympte till intet under himlen. Nilla kom in till mig. Hon stod darrande på tröskeln och krafsade med stortån på brädgolvet. Armarna låg i kors över bröstet. Fingertopparna smekte revbenen. En åskblixt förvandlade rummet till blå metall. Strax därpå slog åskan ner.
-Jag är åskrädd, sa hon.
-Ska vi gå ner och sätta oss i soffan, sa jag.
Hon skakade på huvudet och gick fram till min säng.
-Jag vill vara hos dig, sa hon och drog täcket åt sidan.

Så var hon hos mig och hennes händer smekte min kropp. Det ofattbara skedde. Ovädret kom och gick och jag minns hur skuggan av hennes kropp avtecknade sig mot tapeten. Natten kom att brännas fast i mitt minne, enstaka detaljer av det onämnbara.

Behålla

Adventsljusstake
Silvergrå, tjugo-årig
Omskött, vårdad, förvaltad
Fem slocknade, elektriska ljus
Behålla?


En cinquian till en slocknad adventsljusstake. Ibland måste man bara ta ett ömsint farväl.

Stolt

Mamma ber mig att gå fram och köpa något till kaffet. Jag sitter vid köksbordet och bläddrar i ett nummer av Hemmets Journal. En artikel om hundar som letar efter försvunna personer ligger uppslagen framför mig på den storblommiga vaxduken. Pennorna till korsordet trängs som vanligt i en avlång skål under fönsterbrädan.

-Finns det något öppet? säger jag.
-Gertrud bakar fortfarande, säger mamma.
-Hon är still going strong. Förra året var hon med i en bok om gamla konditorier. Hennes recept på gula dammsugare fanns med.
-Hon måste vara närmare 80 nu.
-Det är hon nog. Men Signe med sybehörsaffären har slagit igen nu. Jag vet inte ens om hon hade några kunder de senaste årtiondet. Men hon var stolt över sin affär och gick dit varje dag och höll öppet. Annars är det inte mycket kvar. Många skyltfönster är tomma nu och folk flyttar härifrån.
-Jag ville ju också det en gång. Komma bort. Se något annat. Det kändes hemskt när jag körde hit. Ödegårdarna. De fina gamla kåkarna som står och förfaller. Samhällena som håller på och växer ner i gräset. De små tegelvillorna, sextiotalshusen, där ingen bor. Tomma affärslokaler. Nedlagda industrier.  Jag vet inte om vi gör rätt egentligen, men samtidigt så känns det som vi inte har något val. Alla måste trängas i storstäderna. Vi är som råttor. Hopträngda råttor i en sädesbinge.
-Det handlar om makt. Makthavarna vill se oss hopträngda och rädda, inte självständiga individer i ett fungerande lokalsamhälle.

Mamma flyttar rullstolen från köksbordet. Det känns som vi blivit för intima med varandra.
-Jag går nu, säger jag. Är det något mer du ska ha när jag ändå går fram?
Hon skakar på huvudet.
-Pappa?
-Han är i verkstaden. Tänk på hans socker. Du vet. Han mår bäst när han har något för händerna. Det var jobbigt för honom när vi fick ta bort Molly förra hösten.

Jag går ut. Bakom mig hör jag rullstolen mot köksgolvet. På något sätt känner jag mig alltid skyldig ner jag ser henne. Som om den ridolyckan skulle varit mitt fel...

Text från bok

Från evighet till evighet älskar jag dig. Inspirationsmening från Miniatyrmakaren av Jessie Burton

Jag lämnar en lapp på bordet
Innan jag går vidare i livet
Från evighet till evighet
Älskar jag dig
Från oändlig tid till tidlöshet
Från tyngd till lätthet
Med hjärtat i handen
Helt öppet för dig
Jag ser lutar lappen mot koppen
(den blå drejade där glasyren rinner)
En talgoxe sitter på fönsterblecket
Himlen är kråkssvart
Jag går och jag dör

Tunga

Tunga tankar under täcket

(det blir inte mer än så idag)

Instruktioner

Peter stannade till utanför ytterligare en antikaffär. I den första hade han köpt ett litet häfte Instruktioner i handhavande av mopeder. I den andra hade han försökt sälja de gamla mynt han hade i plånboken. Innehavaren, en liten man med butiksrock och överkammad flint, hade böjt sig fram över disken och fingrat på mynten. Visst var det sällsynta, men inget han ville köpa.

Den överfulla butiken vilade i dunkel. Jag skymtade ett tungt blåmålat skåp och ett otal kopparkittlar. En bjällra klingade när Peter öppnade dörren.
-Jag väntar utanför, sa jag. Justus har somnat i vagnen.
Peter försvann in i butiken. Jag vet inte om han tog någon notis om det jag sa. Magen kurrade till av hunger. Det hade varit lättare om vi tagit med matsäck, men Peter var inte van vid det. Äta kunde man göra om man blev hungrig och det var alltid hans hunger som styrde. Allt blev så mycket krångligare när man hade barn, så mycket mer att ta hänsyn till.

På andra sidan gatan låg  Eckerströms herr,eftr etablerad 1901. En rondell med kavajer på rea stod utanför. En gänglig man valde mellan dem. Jag kände igen honom som rektorn på min gymnasieskola, en stilig karl som blivit gråhårig tidigt. Han var tillsammans med sin hustru. En turkos omlottklänning smet åt runt hennes kropp. Klackarna på pumpsen måste varit minst en decimeter höga och det ramsvarta håret var klippt i en pagefrisyr som blottade nacken. När jag gick på gymnasiet hade han en affär med min franskalärare. Jag hade svårt att koncentrera mig på franskan på grund av det. Innan dess hade det varit skolsköterskan. Båda kvinnorna hade varit rödhåriga.

Jag vet med bestämdhet att jag stod på handen på handtaget på Justus vagn när jag fick en knuff i ryggen så jag föll omkull. En kvinna trängde undan mig och körde ner vagnen för trapporna vid torget. Hon släppte vagnen när den fått fart och jag rusade efter. Ett äldre par fångade upp vagnen innan den träffade fontänens stensarg. Kvinnan som var böjd av ålder skällde på mig för att jag varit så ouppmärksam. Hennes man som hade vit mustasch och tropikhatt stod bredvid och stirrade på mig som om han försökte hypnotisera mig.
-Jag blev knuffad, sa jag. Det var någon som försökte ta vagnen.
-Det är ingen ursäkt, sa kvinnan.
Justus hade vaknat och börjat gråta. Jag lyfte upp honom och bar honom på höften och sköt vagnen framför mig. Parets blickar brände i ryggen på mig. Kvinnan som knuffat mig stod stilla i hörnet av torget. Hon hade en snäv långkjol och en vit blus. Hattens på hennes huvud påminde om en takplafond. Huden i ansiktet var egendomligt gul.

Öppna

Anja öppnar försändelsen från Adlibris. Hon använder en skalkniv för att lossa plastremsorna som håller samman kartongen och plockar varsamt upp sin beställning. En pennvässare som visade sig vara genomskinligt gul. 24 pennor. En målarbok för vuxna fylld av exotiska fåglar att färglägga. Med armbågen skjuter hon till förpackningsemballaget så det ramlar ner på golvet.

Någon målarbok har hon inte haft sedan hon var barn. Hon minns en med strävt papper, som var så tjock att den knappt gick att ha uppslagen. Motiven kändes klumpiga. En knubbig hundvalp. En flicka med hink och spade. En gosse med en leksaksbåt i famnen. Mamma färglade en blombukett, så graciöst att Anjas eget målande kändes tafatt och fumligt. Något år fick hon en målarbok med Disney-motiv till jul. Hon var redan för gammal för målarböcker då. Bernard och Bianca. Fick de måla efter linjer i skolan? På ransonerade stenciler som delades ut om man varit duktig. Hon minns inte säkert. Den grå nålfiltsmattan på golvet i den barack som kallades paviljong minns hon med säkerhet. Kapprummet var så trångt att eleverna fick dela krokar. De sorterades efter alfabetisk ordning. Två och två. Anja hette Åberg och blev över.

En målarbok för vuxna. Så långt sträcker man sig numera för att få ro. Att tänka positivt räcker inte. Man måste överlista sin hjärna. Förtryckta linjer. Förutbestämda färger. Ett motiv som lovar att bli vackert. Bejaka sitt inre barn.

Fascinerat

Asfaltklumpen låg ovanpå elskåpet utanför tegelvillan vid södra infarten. Jag stannade till och tvekade. I vart och ett av burspråkets fönster stod en antik tallrik lutad i en ställning av trä. I det mittersta fönstret flankerade två skära cyklamen i åttakantiga krukor ett större fat. Asfaltklumpen fascinerade mig. Kasta. Springa. Däcken på en vinröd Honda pressade vattnet i rännstenen åt sidan. Jag drog ett djupt andetag. Längre in i rummet skymtade grått uppsatt hår och en kraftig nacke. En kvinna satt vid matsalsmöblemanget böjd över ett korsord. Vid busshållplatsen längre ner på gatan stod en tjej i 20-års åldern med trasiga jeans. Hon virade det blonda håret fingertoppen. Nästa dag regnade det. Persiennerna i burspråket var neddragna. Asfaltklumpen låg kvar. En tankbil på väg till Preem passerade.

Text från bok

Men verandan var så liten att han inte kunde hålla ordning på sina böcker, och varken skrivbordet eller soffan, som han haft i arbetsrummet fick plats, så han bar ner dem i källaren. Ur John Williams -Stoner

Det var när de skulle flytta in han insåg hur litet huset egentligen var och hur dominant Maj var. Huset föreföll allt mer vara hennes dröm, lika mycket om ett boende, som ett välbesökt intsagramkonto. Han kände sig som en statist i hennes liv. Vardagsrummet fungerade som en scen och fotostudio, inte en plats där han kunde breda ut sig framför TV:n med skitiga sockor och bara vara man. När han grävde i trädgården skulle det ske med bar överkropp, så hon kunde få en bild i motljus. Han var inte uppvuxen med det där, att allt skulle avbildas. Hemma tog man en filmrulle om året med en julgran i varje ände och lät bilderna blekna i album eller bli liggande i den kärvande lådan i bokhyllan.

Han hade trott att verandan skulle kunna fungera som hans arbetsrum och att han skulle kunna sitta där och skriva med utsikt över hagen nedanför och med blånande åsar på andra sidan sjön, men hon hade klagat på hans böcker och till slut hade han valt att deponera dem i källaren hemma hos sin mamma. Hon fick soffan också, en patinerad Chesterfieldsoffa, i brunt skinn han ropat in på Bukowskis.

Bänken på verandan var täckt av grå fårskinnsfällar. Han ställde sig på knä och tryckte näsan mot fönsterglaset. Nästippen landade mitt i en mörkgrön romb bland spröjsarna. Handlingen fick honom att känna sig barnsligt frimodig, nästan trotsig. Det kliade under gipset på armen och han kände hur trött han var på Maj.

Långsamt

Googlar
Aftonbladet recenserar en film
Ångest i krypande långsamt tempo
Den handlar om en författare med skrivkramp
Lisa Nilsson tar ett långsamt farväl
Långsamtgående fordon ska en speciell skylt
Inspirationen uteblir
Långsamt är ett vackert ord, trots allt
Hittar en bild

I morgon är det benbuljongens dag

Samla

Jag vaknade tidigt och klädde mig tyst innan jag gick ut. Fåglarna samlades runt prydnadsenen som skilde det vita husets tomt från det gröna husets tomt. Flocken kivades högljutt om grenarna. Jag stod stilla och iakttog dem. Hoppades. Deras kroppar var små och grå. På avstånd påminde de om fästingar som ätit sig mätta och svullna på blodmål. Sidensvansar. De lyfte och slog sig ner i björken precis där jag stod. Käbblet fortsatte. En synkron rörelse fick flocken att lyfta. De flög runt mitt huvud, strax ovan mina axlar. Luften vibrerade av vingslag. Fåglarna flög åt söder och landade i nästa björk.

Skälvande gick jag in. Himlen var nära. Diset fuktade min jacka och mina kinder. Jag gjorde en kopp kryddigt te. På facebook hade någon delat en suddig bild av Yeats gravsten. Cast a cold eye, on life, on death. Horseman, pass by. Facebook gör människor olyckliga. Jag är där. Fåglar som järtecken, eller inte. Man minns dem.

Bitter

För att undvika
Bitter
Tar
Föraktet
Andra vägar
Klär sig i andra ord

Ord på D

Bussen dockar mot bussterminalen. Doris lämnar kvällstidningen kvar på sätet till nästa passagerare. Diagnoserna läkarna missar står det med stora bokstäver på framsidan. Diabetes, MS, borrelia...Hon tränger sig ut i gången bland de andra passagerarna. Personen bakom knuffar henne i ryggen och hon stöter mot mannen framför. Han är klädd i en överdimensionerad överrock och verkar inte lägga märke till henne. Mannen luktar armhåla och curry. En kvinna skäller desperat på busschauffören.

Doris känner igenom fickorna. Nycklar, plånbok och mobiltelefon finns på plats. Hon decimerar sig till en rad enkla handlingar. Väskan på axeln. Gå framåt. Hon är torr i munnen och magen känns som en igelkott som börjat rulla ner för en slänt efter att ha fått en spark. Det är knappt som hon dejtar Dennis längre. De har träffats så många gånger nu, att hon borde känna sig trygg. Istället är hon så nervös att hon inte kan tänka en förståndig tanke. Tips inför första dejten. Ta med en fusklapp med samtalsämnen. Öva repliker tillsammans med någon du känner. Hon och Dennis ska på bio. Det är en ny Ulf Malmroos. Dirigenten och dagisfröken från Deje. Sen ska de kanske äta eller gå hem till Dennis


Docka, Doris, diagnoser, diabetes, decimera, desperat mfl

Rabbla

Rakt ut i morgonens ingenting
Andetagen blir ett med luften
Bakom staketet i villaträdgården
Blommar fortfarande ringblommor
Löven fastnar på kängorna
Alltid denna önskan om något mer

Text till bild

Då
När man man
Vägrar att svara på frågan
Hur är det
Eftersom det givna svaret är
Det vill du inte veta
Får man ett vykort från Maria-Lena
Inköpt och skickat från
Länsmuseumets utställning
Miljonprograminteriörer vi minns
Det är inte hur man tar det
Utan hur man har det
Som är det viktiga

Närmast

Två människor
Sammanflätade
Hud mot hud
Närmast varann
I tillståndet
Mellan dröm och vaken
Billyktor mot väggen
En fontän av ljus över taket
Ett glasporträtt faller i skurgolvet
En keramisk platta likaså
Det är hennes mormors hus
Deras tillflyktsort
Hon skriker till
Han klär sig snabbt
Rusar ut
En Volvo 142 ligger på tak
I trädgården
Med fronten mot husgrunden
På landsvägen
Poliser med blåljus

Maktlös

Vårdcentralens väntrum
Tredje våningen
En kvinna med sjal om håret
Håller om en femårig gosse
En dubbelamputerad man
Vars ansikte liknar
En öken av havssalt
Manövrerar en elektrisk rullstol
I ett skrynkligt nummer av
Året Runt
Där receptet på
Den bästa kladdkakan rivits ut
Sitter en limegrön post-itlapp
Om alla mediciner slängdes
I havet
Skulle människorna bli friska
Men fiskarna dö ut
William Osler
Under texten skriven med bläck
Finns en tecknad haj
Den är fet och flinar

(på temat maktlös)

Hand

Din hand
Ville jag vara
Din hand hos mig

Fin

Kön står stilla utanför Parketten. Det är en kvart tills loppisen ska öppna. Karlar i pensionsåldern trängs med några kvinnor på jakt efter barnkläder och leksaker. Männen kommer att söka efter verktyg och sådant de kan sälja om med förtjänst. En man går omkring med en slitterny mobiltelefon i kartong. Skinnjackan stramar över magen och fötterna verkar svullna i goretexskorna. Han har mustasch. Skäggstubben är vass som underkylt regn. Gång efter gång försöker han sälja telefonen. Det är en I-phone 4. Ny. Oanvänd. Fin. Bra barntelefon. Han har köpt en ny. En sexa. Nu måste han sälja den gamla.

Det finns något kallt och hårt i hans ögon. De är blekbruna. Blicken fladdrar som en kråkhackad snabbmatsservett. Martina viker undan med blicken. I fönstret i det skära hyreshuset på andra sidan gatan skymtar en svartvit katt i glipan mellan spetsgardinerna. Innan mannen kommer fram till henne lämnar hon sin plats i kön. Hennes telefon är en Nokia man kan ringa från. Tre stensatta trappsteg leder ner till parkeringen.

Bilen sluter sig om henne. Efter att ha slängt en blick på kön där hennes man, Henrik står längst fram och pratar med en vassnäst gubbe, plockar hon fram Elsie Johanssons samlade dikter från facket i bildörren. Huset är rött på tre sidor. Baksidan är grå, läser hon.

Hon är för djävlig på att dikta, jäntfan,

sa pappa,

han behövde alls slags stolthet

Nedsjunken i en mjuk fåtölj i en kulturhussalong, har hon hört Elsie läsa just de orden. Salongen var upplyst. Författaren ville kunna se sin publik i ögonen i samband med läsningen. Kvinnorna som lyssnade var äldre än Martina. De flesta, jämngamla med Elsie. Vissa händelser minns man med en särskilt värme. 

Att vi kunde bli så BRA, 

vi som hade det så jävligt! 

Eller kan det ändå vara att det handlar om Kärlek?

Uppfinna

Uppfinner
Novemberkärlek
Det behövs

Löv

Gångvägen slingrar sig i S-form genom parken. Gungställningen är borta och sandlådan med den murknande sargen har ersatts med ett lager mjölvit sand. Gräset är täckt av nedfallna löv. På andra ställen är marken ren. Villaägare och fastighetsskötare har räfsat och blåst undan löven och kört dem till soptippen. På kommunens mark ligger det tjockt som ett vaddtäcke.

Ungar i trakten, rastlösa pojkar som inte kan vara stilla och ständigt kör runt med skateboards och kick-bikes, har byggt upp ett hinder. En tjock planka står lutad mot en träställning. Dess högsta punkt räcker mig till höften. Trots att de har en svag sluttning att ta sats i förstår jag inte hur farten ska räcka för att få dem över krönet på hindret. Deras pappa fostrar dem på gatan. Förbannad låser han in deras leksaker i garaget. De gråter, hatar och svär, tills de får sin vilja igenom och han nådigt låser upp. Konflikten verkar handla om Kevin. Han får inte komma in i huset. 

Jag genar över gräset och sparkar upp fuktiga löv med fötterna. Handlingen fyller mig med en stillsam novembermelankoli. Dagens att-göra lista hänger på en vass krok i gommen. 

Text från bok

Det finns alltid en stämning där ute som tömmer mig utan att jag känner mig lättare. Från Tom Malmqvist - I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv sid 149

Det finns alltid en stämning där ute som tömmer mig utan att jag känner mig lättare. Jag väljer regelmässigt en fönsterplats på regionaltåget. Sammanförd med andra förs jag från plats till plats. Försvann någon skulle någon skulle det anas ett tomrum av en axelrycknings längd. Pendlarna hälsar kort på varandra. Höstfukten, vinterkylan, vårens stelfrusna snösmältning och sommaren åskvärme har vi gemensamt. Landskapets ogripbarhet gör mig melankolisk till sinnes. Skördetid. Bärgningskåren forslar bort ett fordonsvrak. En hund vallar en skock får. Graffiti på övergivna godsvagnar. Om vintern möter jag mitt ansikte. Det är blekt. Jag har valt att pendla för att slippa möta dem jag möter i mitt arbete mina lediga dagar. Missbrukarna. De trasiga. De som knappt håller ihop. Tiden på tåget använder jag inte till något. Jag bara låter den gå.

Lita på

Jag sitter hemma hos mina föräldrar och ser på TV. På nyheterna brinner den planerade flyktingförläggningen i Vallby. Pappa sitter med ett fat med smörgåsar framför sig. Brödsmulorna faller ner i den rutiga yllemattan. Anna ser uppgivet på honom. Till middag åt hon ett par kokta ägg och hon vakade över kastrullen när jag dukade fram spaghettin. Jag ser att hon magrat av. Haklinjen är vass och kindbenen ger ett intryck av desperation. När vi plockade undan, frågade jag henne om hennes ätande.
-En diet bara, så hon. Något jag läst på nätet. En tillfällig grej. Under en vecka ska jag bara äta ägg och smör. Fast jag vet inte om man ska lita på hälsobloggarna. De måste alltid leverera. Alltid ha ett nytt träningstips eller ett nytt fantastiskt recept. Lösningar. Om man sen inte lyckas, så är det ens eget fel...
-Du är väl fin ändå, säger jag och släpper ner besticken i diskmaskinens bestickkorg.
-Det handlar inte om att vara fin. Vad fin du blivit. Vad smal du blivit. Det handlar inte om hur man är som person och det vet du. Man kan inte lite på någon. Man är bara någon om man är en framgångssaga.

Pappa skjuter ifrån sig assietten med smörgåsar.
-Är det någon som vill ha? säger han. Det finns en smörgås kvar.
Jag skakar på huvudet och ser branden på TV. Det är mörkt och svart och orange och jag försöker föreställa mig hettan från lågorna och den kvävande brandröken.
-Folk har gått vakt där i Vallby, säger jag. Det hjälpte visst inte. Jag också...
-Människor är desperata, säger pappa. Politikerna fattar inte det.

Jag vet inte om brandvakten brutits eller om våra försök att skydda den nedlagda skolan var så trevande att det var fullt möjligt att gå rakt genom våra linjer. Vi höll vakt från bilen och gick korta turer med ficklampa och blinkade en enkel kod åt varandra, en kort, en lång, en kort. Jag satt tillsammans med Jacob i framsätet på en lånad bil. Han var nyinflyttad och gick en KY-utbildning till industrisäljare. Jag kände igen honom från skolan där jag läste logistik. Det hände ingenting den natten, ingenting som jag kan sätta fingret på. Men något fick mig att tro att Jacob inte vara att lita på. Det kan vara det söta te han bjöd mig på, eller att han surfade på Flashback, när han trodde att jag inte såg.
-Vila dig du, sa han och uppmanade mig att fälla sätet bakåt.

Öde

Gräshoppan hölls under glas. När glaset togs bort hade den förlorat förmågan att hoppa. Den rörde sig som om glaset var kvar. Dess öde förbryllar. Kan en gräshoppa känna och tänka och lära sig känna begränsningar eller är den bara en metafor för vårt mänskliga öde?

Fördel

Det är ingen nackdel att vara till sin fördel och det är ingen fördel att koka köttbullarna innan man bryner dem. I stekpannan frikadeller i sönderfall. Köttbullar ska stekas i ugn för att ge minst besvär. 225-250 grader och 8-12 min. Vänd köttbullarna med stekspade efter halva tiden. Så nu vet ni det.