Träsk

Anja bjuder in mig i vardagsrummet. Jag slår mig ner i soffan och hon ber om ursäkt för rummets ostädade skick. Med ett besked om rött med honung går hon till köket för att göra te. En spetssjal i skiraste vitt ligger utbredd över sammetsfåtöljens armstöd. Rundstickan sitter fortfarande kvar i arbetet. Nystanet förlorar sig i möbelns innandöme. Jag rör försiktigt vid det stickade. Spetsen fjädrar under mina fingrar. Orkidéerna i fönstret står med blomsterstjälkarna i båge vända mot varandra. Den vänstra bugar djupare än den högra. Kanske ser Anja asymmetri i det. Krukorna är från Waldemarsudde. Jag minns dem från den resan vi aldrig gjorde.

Över soffan hänger en akrylmålning. En kvinna i klänning dansar genom den rosa rymden. Paren på dansgolvet drar sig åt sidan för hennes solodans. Anja har sagt att hon sorterar bilder och sätter in gamla foton i album. Jag vet inte om jag finns i det hon sparar. En resa till Söderköping. Jag stod med ryggen mot kanalen och bländades av solljuset. Regnet hängde tungt över Omberg den dagen vi vandrade. Alvastra klosterruin slukade oss med sina tomma rum och skilde oss åt. Ett kuvert med framkallade bilder ligger bredvid ett album i konstläder på hyllan under soffbordet. Anja har fäst en blekgul post-itlapp på omslaget. Jag böjer mig fram för att läsa. Marken var vattensjuk den våren. I efterhand ser jag att vi fotograferade varandras ryggar. Ordet träsk är överstruket och bytt mot vattensjuk. 1992. Jag räknar i huvudet. Anja levde med Martin då. Barnen var små.

Anja kommer in med teet. Tekannnan tynger på brickan. Den är glaserad i blekblått och brunt, ett vittnesmål keramikers uppenbarelse av Tutanchamons grav. Bredvid står två drejade muggar. På vardera handtaget sitter en nyckelpiga. Till en början kommer vårt samtal bli enkelt. Varför köper man alltid muggar i par? Jag vill mer än så och jag vet att Anja vet...