Helger har fått mig att börja reflektera och se saker och ting utifrån. Jag har alltid haft svårt för de nödtorftigt kristnade, alkoholrelaterade helgerna, Valborg och midsommar. Som barn eldade vi till påsk, inte till Valborg, så jag har inga barndomsminnen förknippade med valborgsmässobål. Ungarna har blivit tonåringar och det var länge sen det gick att locka med dem till ridklubbens valborgsmässofirande. Under några år var det en fin tradition. Hästar är något jag kan sakna, att rykta och andas på en mule. Rida vill jag inte göra längre.
De senaste åren har vi varit nere på kommunens traditionella firande med raggarbilar, grillkorv, manskör och vårtal. Bålet flyter på en flotte i ån. Det låter bättre än vad det är. Bålet är inte större en lastpall och på håll påminner det mest om ett stearinljus, bevakat av räddningstjänsten. De senaste åren har kommunen bokat någon känd artist som ska stå för underhållningen, vilket naturligtvis är positivt för de som inte har råd eller möjlighet att gå på konserter. I år ger bokningen (artisterna är kända från melodifestivalen) mig dålig smak i munnen. Jag vill inte se sådant. Förra året innehöll vårtalet förtäckt rasism. I år kommer vi inte gå ner på evenemanget.
Jag kommer att plantera om pelargonerna och sätta några kryddväxter. Kanske är det också ett sätt att reflektera över tidens gång och bekräfta vårens ankomst. Gräslöken har självsått sig. Jag har grävt upp ett par av stråna och satt dem i en kruka. Förhoppningsvis klarar de sig. Gräslöken är trots allt en levande varelse, som förtjänar lite omsorg. Försöker se mig själv utifrån, för att hitta något inuti. Helger är alltid milstolpar.
torsdag 30 april 2015
söndag 26 april 2015
Intim
Istället för att vara intim
Med min älskade
Loggade jag in på facebock
Där på en till-salu sida
Fann jag vad jag alltid sökt
Oanvänd damsjäl säljes
Pris 30 kr
Själen var gul med orangea rutor
Den låg i en plastpåse på ett köksbord
Med min älskade
Loggade jag in på facebock
Där på en till-salu sida
Fann jag vad jag alltid sökt
Oanvänd damsjäl säljes
Pris 30 kr
Själen var gul med orangea rutor
Den låg i en plastpåse på ett köksbord
lördag 25 april 2015
Text från bok
Carol O'Connell - Ben för ben
Tredje meningen på sid 17 lyder: Hannah ställde hans väska på sängen och drog ut en byrålåda. Den inspirerar mig att fortsätta på min pågående berättelse. Ensam på sitt hotellrum ser en föreläsare i personlig utveckling ett inslag om en brand. Han börjar minnas sin barndom och hur han hittades övergiven utanför ett Domusvaruhus och hamnade på barnhem och sedan i fosterhem.
Trappan upp till andra våningen var smal och brant. Trapphuset låg utanför huset. Mässingsstänger klämde fast en trasmatta med mycket svart i ränderna mot de fernissade trappstegen. Ovanför dörren till hallen lyste en matt glödlampa. Halvvägs upp fanns ett smalt fönster. I fönsterkarmen låg två döda flugor. De hade lagt sig på rygg. Vingarna var tunna och genomskinliga och verkade mycket sköra. Flugkropparna hade torkat så de påminde om aska.
Hanna bad mig öppna dörren till övervåningen. Den öppnades ut över trappan och man var tvungen att trycka sig mot brädväggen för att dörren skulle kunna löpa. I hallen stod Hannas vävstol. Varpen hängde slapp som spindelväv mellan varpbom och slagbom. En korg med trasor stod bredvid en mörkröd fåtölj med armstöd av trä. Under snedtaket fanns två garderober, en på vardera sidan. Ställde man sig vid fönstret såg man hur åsarna blånade på andra sidan sjön.
Vi gick förbi vävstolen och in i det som skulle bli mitt rum. Hanna ställde min väska på sängen och drog ut en byrålåda. Den kärvade så hon var tvungen att lyfta den för att den skulle kunna rubbas.
-Här är ditt rum, sa hon. Hoppas du ska trivas. Packa upp nu och håll reda på dina saker. Slarv har jag svårt för.
-Ja, tant.
-Han kan säga Hanna, sa hon.
Ett glansigt överkast täckt med skära rosor stora som manshänder låg över sängen. Ovanför huvudkudden hängde en tavla. Den föreställde två barn som gick över en trasig träbro. Över dem vakade en ängel stor som ett hus och klädd i en oformlig vit klänning. När jag tänker tillbaks på den där ängeln, så tänker jag ofta att det var så min mamma kunde sett ut. Ljus och rosenkindad med böljande långt hår och utsträckta, omtänksamma händer.
Tredje meningen på sid 17 lyder: Hannah ställde hans väska på sängen och drog ut en byrålåda. Den inspirerar mig att fortsätta på min pågående berättelse. Ensam på sitt hotellrum ser en föreläsare i personlig utveckling ett inslag om en brand. Han börjar minnas sin barndom och hur han hittades övergiven utanför ett Domusvaruhus och hamnade på barnhem och sedan i fosterhem.
Trappan upp till andra våningen var smal och brant. Trapphuset låg utanför huset. Mässingsstänger klämde fast en trasmatta med mycket svart i ränderna mot de fernissade trappstegen. Ovanför dörren till hallen lyste en matt glödlampa. Halvvägs upp fanns ett smalt fönster. I fönsterkarmen låg två döda flugor. De hade lagt sig på rygg. Vingarna var tunna och genomskinliga och verkade mycket sköra. Flugkropparna hade torkat så de påminde om aska.
Hanna bad mig öppna dörren till övervåningen. Den öppnades ut över trappan och man var tvungen att trycka sig mot brädväggen för att dörren skulle kunna löpa. I hallen stod Hannas vävstol. Varpen hängde slapp som spindelväv mellan varpbom och slagbom. En korg med trasor stod bredvid en mörkröd fåtölj med armstöd av trä. Under snedtaket fanns två garderober, en på vardera sidan. Ställde man sig vid fönstret såg man hur åsarna blånade på andra sidan sjön.
Vi gick förbi vävstolen och in i det som skulle bli mitt rum. Hanna ställde min väska på sängen och drog ut en byrålåda. Den kärvade så hon var tvungen att lyfta den för att den skulle kunna rubbas.
-Här är ditt rum, sa hon. Hoppas du ska trivas. Packa upp nu och håll reda på dina saker. Slarv har jag svårt för.
-Ja, tant.
-Han kan säga Hanna, sa hon.
Ett glansigt överkast täckt med skära rosor stora som manshänder låg över sängen. Ovanför huvudkudden hängde en tavla. Den föreställde två barn som gick över en trasig träbro. Över dem vakade en ängel stor som ett hus och klädd i en oformlig vit klänning. När jag tänker tillbaks på den där ängeln, så tänker jag ofta att det var så min mamma kunde sett ut. Ljus och rosenkindad med böljande långt hår och utsträckta, omtänksamma händer.
onsdag 22 april 2015
Sätta
Fortsätter tidigare puffar. En föreläsare i personlig utveckling är ensam på sitt hotellrum. Ett TV-inslag om en brand får honom att börja tänka tillbaks på sin barndom. Genom fönstret på hotellet ser han det Domus-varuhus där han blev övergiven som barn.
Tanten från barnavårdsnämnden placerade mig på ett barnhem. Hon sa att det var en tillfällig lösning och att jag bara skulle bo där tills någon kunde ta hand om mig. Det var natt när vi åkte dit. Bilens strålkastare förmådde knappt skingra mörkret. Jag låg hopkrupen i baksätet med ansiktet mot den kalla sidorutan. Den brunrandiga tygklädseln luktade häst. För att inte börja gråta pressade jag in naglarna i handflatorna och bet mig i underläppen så hårt att det börja blöda.
Pappa hade bara gått för att köpa en leksak. Han sa att jag kunde sätta mig ner och vänta medan han var borta. Sedan försvann han.
En man med skägg och manchesterbyxor tog emot mig på barnhemmet. Jag fick ett rum med en säng och ett tvättställ. Det var högt till tak och drog kallt från fönstret. I sängen låg ett klibbigt täcke och ett skrynkligt lakan. Golvet var grått och kallt. Det kändes som att gå på is, så vasst var det. Rummet kändes som ett fängelse.
När det nästan blivit ljust somnade jag och lyckades sova ett par timmar. Det kändes som jag skulle kräkas när jag blev väckt och kallad till frukosten. Vi fick havregrynsgröt att äta. Det låg lite lingonsylt på toppen. Runt gröten skvalpade blåaktig skummjölk. Jag tvingade i mig en sked av den klistriga sörjan. Den växte i munnen och jag fick kväljningar när jag försökte svälja. En tjej med finnar och flätor satt mitt emot mig.
-Du är det äckligaste jag sett, sa hon. Jag hatar dig. Spyr du så dödar jag dig.
Hennes bruna blus hade svettfläckar under armarna och saknade en knapp mitt fram. I bröstfickan låg ett skrynkligt cigarettpaket.
-Jag hatar det här stället, fortsatte hon. Vet du om att jag tänker bränna ner det. Jag tände eld på min skola också. Vad gör du här?
-Jag vet inte, sa jag och såg ner i tallriken.
-Du vet att du måste äta upp? Annars blir du inlåst på ditt rum och de släpper aldrig ut dig.
Tanten från barnavårdsnämnden placerade mig på ett barnhem. Hon sa att det var en tillfällig lösning och att jag bara skulle bo där tills någon kunde ta hand om mig. Det var natt när vi åkte dit. Bilens strålkastare förmådde knappt skingra mörkret. Jag låg hopkrupen i baksätet med ansiktet mot den kalla sidorutan. Den brunrandiga tygklädseln luktade häst. För att inte börja gråta pressade jag in naglarna i handflatorna och bet mig i underläppen så hårt att det börja blöda.
Pappa hade bara gått för att köpa en leksak. Han sa att jag kunde sätta mig ner och vänta medan han var borta. Sedan försvann han.
En man med skägg och manchesterbyxor tog emot mig på barnhemmet. Jag fick ett rum med en säng och ett tvättställ. Det var högt till tak och drog kallt från fönstret. I sängen låg ett klibbigt täcke och ett skrynkligt lakan. Golvet var grått och kallt. Det kändes som att gå på is, så vasst var det. Rummet kändes som ett fängelse.
När det nästan blivit ljust somnade jag och lyckades sova ett par timmar. Det kändes som jag skulle kräkas när jag blev väckt och kallad till frukosten. Vi fick havregrynsgröt att äta. Det låg lite lingonsylt på toppen. Runt gröten skvalpade blåaktig skummjölk. Jag tvingade i mig en sked av den klistriga sörjan. Den växte i munnen och jag fick kväljningar när jag försökte svälja. En tjej med finnar och flätor satt mitt emot mig.
-Du är det äckligaste jag sett, sa hon. Jag hatar dig. Spyr du så dödar jag dig.
Hennes bruna blus hade svettfläckar under armarna och saknade en knapp mitt fram. I bröstfickan låg ett skrynkligt cigarettpaket.
-Jag hatar det här stället, fortsatte hon. Vet du om att jag tänker bränna ner det. Jag tände eld på min skola också. Vad gör du här?
-Jag vet inte, sa jag och såg ner i tallriken.
-Du vet att du måste äta upp? Annars blir du inlåst på ditt rum och de släpper aldrig ut dig.
måndag 20 april 2015
Dumma
Fortsätter tidigare puffar. En föreläsare i personlig utveckling ser ett inslag om en brand på TV, vilket gör att han börjar minnas.
Jag mindes hur jag satt på trottoaren utanför Domusvaruhuset. Innanför de automatiska dörrarna blåste det varmt. Jag hade stått där inne och värmt mig, en stund innan jag gått ut och väntat på gatan igen. Det luktade piprök från tobaksaffären. Utanför hängde tidningarnas löpsedlar och en bild på en naken tjej i en eka.
-Har de andra barnen varit dumma mot dig? Varför sitter du här alldeles ensam?
En tant stod framför mig. Hennes leverbruna strumpbyxor hade korvat sig runt vristerna. De svullna fötterna var nedtryckta i ett par skor med rågummisula. Skosnörena hade samma färg som poplinkappan. Hon luktade som en bukett liljekonvaljer som stängts in i en garderob.
-Jag väntar på pappa, sa jag.
-Det verkar som du väntat länge. Jag såg dig när jag gick och fikade med Edna och du milde vad den människan kan prata. Berit har fått cancer och Åke har träffat en annan och hon hade sett flera knarkare nere vid järnvägsstationen och Sture och Britta skulle åka till Kanarieöarna, fast Brittas mamma var så dålig. När kommer din pappa? Förstår han inte att det är oansvarig att lämna ett barn så här. Var bor du någonstans?
-I ett gult hus.
Pappa kom aldrig. Tanten ringde polisen från en telefonkiosk och jag fick vänta på polisstationen tills en kvinna från barnavårdsnämnden hämtade mig. Jag minns inte tantens utseende, bara skorna och hennes lukt. På polishuset fick jag vänta på ett kontorsrum. Jag sattes på en stol, som var klädd med stickigt orange tyg. Mina händer höll krampaktigt fast i armstöden. Trots att jag alltid fått höra att gud inte fanns bad jag, som jag rabblade en ramsa. Fader Vår som är i himmelen, se dig mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. På skrivbordet stod ett överfullt askfat. Det luktade surt från fimparna. På väggen hängde en tavla. En naken kvinna vars hy hade samma färg som en pappkartong satt i knät på en sjöman. Hon hade en ljusblå hatt med en rosa plym på huvudet. Ibland hörde jag röster från korridoren. En man skrek, men tystades. Kvinnan från barnavårdsnämnden sa att det var ett elände. Hon tog mig hårt i armen. Hennes glasögon var grå och matta och slipade så att ögonen stod ut som på en död torsk. Hon hade håret uppsatt i en knut. En liten mustasch skuggade överläppen.
Jag mindes hur jag satt på trottoaren utanför Domusvaruhuset. Innanför de automatiska dörrarna blåste det varmt. Jag hade stått där inne och värmt mig, en stund innan jag gått ut och väntat på gatan igen. Det luktade piprök från tobaksaffären. Utanför hängde tidningarnas löpsedlar och en bild på en naken tjej i en eka.
-Har de andra barnen varit dumma mot dig? Varför sitter du här alldeles ensam?
En tant stod framför mig. Hennes leverbruna strumpbyxor hade korvat sig runt vristerna. De svullna fötterna var nedtryckta i ett par skor med rågummisula. Skosnörena hade samma färg som poplinkappan. Hon luktade som en bukett liljekonvaljer som stängts in i en garderob.
-Jag väntar på pappa, sa jag.
-Det verkar som du väntat länge. Jag såg dig när jag gick och fikade med Edna och du milde vad den människan kan prata. Berit har fått cancer och Åke har träffat en annan och hon hade sett flera knarkare nere vid järnvägsstationen och Sture och Britta skulle åka till Kanarieöarna, fast Brittas mamma var så dålig. När kommer din pappa? Förstår han inte att det är oansvarig att lämna ett barn så här. Var bor du någonstans?
-I ett gult hus.
Pappa kom aldrig. Tanten ringde polisen från en telefonkiosk och jag fick vänta på polisstationen tills en kvinna från barnavårdsnämnden hämtade mig. Jag minns inte tantens utseende, bara skorna och hennes lukt. På polishuset fick jag vänta på ett kontorsrum. Jag sattes på en stol, som var klädd med stickigt orange tyg. Mina händer höll krampaktigt fast i armstöden. Trots att jag alltid fått höra att gud inte fanns bad jag, som jag rabblade en ramsa. Fader Vår som är i himmelen, se dig mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. På skrivbordet stod ett överfullt askfat. Det luktade surt från fimparna. På väggen hängde en tavla. En naken kvinna vars hy hade samma färg som en pappkartong satt i knät på en sjöman. Hon hade en ljusblå hatt med en rosa plym på huvudet. Ibland hörde jag röster från korridoren. En man skrek, men tystades. Kvinnan från barnavårdsnämnden sa att det var ett elände. Hon tog mig hårt i armen. Hennes glasögon var grå och matta och slipade så att ögonen stod ut som på en död torsk. Hon hade håret uppsatt i en knut. En liten mustasch skuggade överläppen.
lördag 18 april 2015
Dagligen + modlös
Dagligen
I skogsbrynet betade
Trettio stycken tranor
Stilla och eftertänksamt
På åkern sprang
En ensam trana
Vilt omkring
Tranor ser man gärna
Men inte dagligen
Modlös
Gårdagens puff. Fortsätter historien om föreläsaren i personlig utveckling. Han är ensam på sitt hotellrum och ett inslag på TV om en brand får honom att börja minnas.
Modlös återvänder jag till sängen. Det är sådana här stunder som får ett hotellrum att kännas som ett fängelse. Metoderna jag lär ut för att få människor finna ro i sitt hjärta ger vika för den pockande oron i magen. Jag slår mig ner på sängen och böjer mig framåt. Underarmarna trycks mot lårbenen. Det känns som jag krupit ihop i väntan på en spark från en tung känga.
Vinden ändar riktning. Regnet börjar slå mot rutan. Tusentals grå soldater kastar sig mot fönstret för att förgöra det. Gråtande rinner de nerför fönsterblecket. Jag sträcker ut mig på sängen och pressar händerna mot ryggen, någonstans där jag tror njurarna sitter. I taket finns en fläck, som påminner om utspillt kaffe. Rummet har egendomliga proportioner. Takhöjden är större än golvytan. Det finns så lite plats. En säng. Ett smalt skrivbord. En fåtölj. Duschen har ljummet vatten och ett munstycke med lågt tryck. Jag ligger stilla i sängen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Det hände något när jag stod dold bakom gardinen och såg ut över en folktomma gatan. Den lyxrenoverade gallerian förvandlades till det Domus-varuhus det en gång var och jag slutade upp att vara en vuxen man. Tiden formade en båge och jag drogs med. Utanför Domus satt en pojke och grät.
I skogsbrynet betade
Trettio stycken tranor
Stilla och eftertänksamt
På åkern sprang
En ensam trana
Vilt omkring
Tranor ser man gärna
Men inte dagligen
Modlös
Gårdagens puff. Fortsätter historien om föreläsaren i personlig utveckling. Han är ensam på sitt hotellrum och ett inslag på TV om en brand får honom att börja minnas.
Modlös återvänder jag till sängen. Det är sådana här stunder som får ett hotellrum att kännas som ett fängelse. Metoderna jag lär ut för att få människor finna ro i sitt hjärta ger vika för den pockande oron i magen. Jag slår mig ner på sängen och böjer mig framåt. Underarmarna trycks mot lårbenen. Det känns som jag krupit ihop i väntan på en spark från en tung känga.
Vinden ändar riktning. Regnet börjar slå mot rutan. Tusentals grå soldater kastar sig mot fönstret för att förgöra det. Gråtande rinner de nerför fönsterblecket. Jag sträcker ut mig på sängen och pressar händerna mot ryggen, någonstans där jag tror njurarna sitter. I taket finns en fläck, som påminner om utspillt kaffe. Rummet har egendomliga proportioner. Takhöjden är större än golvytan. Det finns så lite plats. En säng. Ett smalt skrivbord. En fåtölj. Duschen har ljummet vatten och ett munstycke med lågt tryck. Jag ligger stilla i sängen. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Det hände något när jag stod dold bakom gardinen och såg ut över en folktomma gatan. Den lyxrenoverade gallerian förvandlades till det Domus-varuhus det en gång var och jag slutade upp att vara en vuxen man. Tiden formade en båge och jag drogs med. Utanför Domus satt en pojke och grät.
torsdag 16 april 2015
Ofullständig
Fortsätter två tidigare puffar, kan läsas fristående. En föreläsare i personlig utveckling befinner sig ensam på sitt hotellrum. Ett TV-inslag om en brinnande herrgård får honom att minnas...
Jag stänger av TV:n med hjälp av fjärrkontrollen och går fram och ställer mig vid fönstret. Med handen öppnar jag en glipa mellan de tunga blommiga gardinerna. Laminatgolvet känns svalt mot mina fötter. Det drar från fönstret. Osedd ser jag ut över den tomma gågatan. En vindby drar upp en stormvåg i en vattenpöl. Spikvassa regndroppar kastar sig mot Lindex röda ljusskylt. En pappersmugg söker skydd för ovädret i entrén till gallerian. Från eftermiddagens promenad vet jag att butikslokalerna i det nedlagda Domusvaruhuset är till hälften tomma. Damm och gatusmuts driver fram över golvet där inne. Gallerian är ett glimrande storstadsäventyr som falnar i en småstad som förlorat självförtroendet. Skyltfönstren är täckta med brunt omslagspapper.
TV-inslaget gjorde mig obehaglig till mods. Det var inte bara själva branden och misstanken att två unga förlorat sina liv som gjorde mig nedstämd, utan något med själva byggnaden.
Jag kallar mig resande i drömmar. Med varsamma ord får jag människor att finna sig själva. Det handlar om att få dem att tro. När de börjar tro på mig tror de också på sig själva. Själv är jag ofullständig. Om en människa inte kan berätta sig själv vad händer då?
Jag stänger av TV:n med hjälp av fjärrkontrollen och går fram och ställer mig vid fönstret. Med handen öppnar jag en glipa mellan de tunga blommiga gardinerna. Laminatgolvet känns svalt mot mina fötter. Det drar från fönstret. Osedd ser jag ut över den tomma gågatan. En vindby drar upp en stormvåg i en vattenpöl. Spikvassa regndroppar kastar sig mot Lindex röda ljusskylt. En pappersmugg söker skydd för ovädret i entrén till gallerian. Från eftermiddagens promenad vet jag att butikslokalerna i det nedlagda Domusvaruhuset är till hälften tomma. Damm och gatusmuts driver fram över golvet där inne. Gallerian är ett glimrande storstadsäventyr som falnar i en småstad som förlorat självförtroendet. Skyltfönstren är täckta med brunt omslagspapper.
TV-inslaget gjorde mig obehaglig till mods. Det var inte bara själva branden och misstanken att två unga förlorat sina liv som gjorde mig nedstämd, utan något med själva byggnaden.
Jag kallar mig resande i drömmar. Med varsamma ord får jag människor att finna sig själva. Det handlar om att få dem att tro. När de börjar tro på mig tror de också på sig själva. Själv är jag ofullständig. Om en människa inte kan berätta sig själv vad händer då?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)