Förgör

Stark
Manlig, sensuell
Åtrår, smeker, förför
Förgör mig varsamt, brutalt
Älskaren

Besatt

Kärrhöken

Hungerdriven, besatt

Jagar, dödar, förtär

Bytet, sorken, den slagit

Fjäderlätt

Vara ifred

Jag tar bilen upp till naturreservatet för att få vara i fred och gå en långpromenad i tystnaden.  Spåret som är 7 km långt hägrar. Matsäcken, ett par smörgåsar, ett äpple och en termos te ligger nedpackad i ryggsäcken. Gångstavarna ligger på bilgolvet bakom framstolarna. Sista biten till parkeringsplatsen utgörs av en grusväg som löper mellan stenmurar och smålandsgärdsgårdar. Landskapet skulle kunna vara hämtat ur en Astrid Lindgren-film.

Det står en grå Golf parkerad vid spårcentralen. Annika och Marita håller på och packar ur. Jag svär till och parkerar bredvid dem. Annika har en chockrosa bandana runt huvudet och har satt upp det blonda håret i en hästsvans. Hon har tajta funktionskläder som påminner om en träningsoverall på sig och svarta skor som verkar avsedda för gång. Jag parkerar bilen, stiger ur och hälsar. Mina stickade pulsvärmare känns ofräscha och klibbiga mot händerna.

-Vilket fantastiskt väder vi har, säger Annika. Ska du också ut?
-Jo, jag ska försöka ta en liten tur, säger jag. Vilket spår ska ni gå?
-Sjuan. Vi har matsäck med oss. Marita har gjort i ordning. Lite knytkalas, så. Vilket spår kommer du att gå?
-Trean. Jag har inte så gott om tid idag. Men det är ändå skönt att komma ut.

Övergödd

Spanieln rusar ut på trappan.Ulrika böjer sig ner och jollrar med den brunvita knähjunden. Händerna trasslar in sig i den silkesmjuka pälsen. Det är omöjligt att känna konturerna av hundens revben. Den är tjock, på gränsen till övergödd, men det kanske inte är så konstigt, med tanke på vad som hänt. Wilmer lastar ur bilen och bär in bildskärm och hårddisk i villan. Tangentbord och mus ligger nedpackat i ryggsäcken tillsammans med en kasse lösgodis och en flaska Pepsi Max.
Ulrika hejdar honom.
-Klarar du dig själv nu? Du vet att du får ringa så fort det är något.
-Men mamma, jag ska lana. Jag klarar mig.
-Är det säkert?

Genom vardagsrumsfönstet ser Ulrika fyra tonårskillar. De har ställt upp sina datorer på det ellipsformade matsalsbordet och håller på och monterar ihop dem. Hon ler och vänder ut blicken över sjön. En vindby krusar fjärden. Vattnet suger till sig den tilltagande skymningen och får samma dunkla nyans. Ser de som bor i den nybyggda villan, en man och hans två tonårsbarn, fortfarande sjön eller har de vänt sina blickar inåt? Det verkar som pojkarna snabbt kommer igång med att spela.
-Undrar hur det känns att spela ett spel som handlar om död, när man nyss förlorat sin mamma i cancer, tänker Ulrika. De ord som yttras när Wilmer spelar handlar alla om död, död uppblandad med amerikanska svordomar. Nu dödar jag jag dig. Shit, du dödade mig. What the fuck. Du satte en kniv i ryggen på mig...Hur känns det att hela tiden höra ordet död?

Total

Att Magdalena är totalt perfekt inser jag när jag ser henne på soptippen en lördagsförmiddag. Det blonda håret är uppsatt i hästsvans. Gympass har format överarmarnas muskler till perfektion. Ett par välsittande snickarbyxor med klädsamma färgfläckar smiter åt runt den vita toppen. Antingen har hon lånat en pick-up för att det ska se snyggt ut när hon slänger skrräp eller också har hon och hennes man köpt en "för att det är så praktiskt att ha när man renoverar". 

Nu står hon och hivar ner byggavfall i en av containrarna.  Hon har handskar på händerna och skulle kunna vara hämtat ur ett reportage ur tidningen Tara, som jag tror hon läser. Jag ser henne när jag lommar omkring med det jag lovat mamma att slänga. En trasig gipskatt, ett par kantstötta äggkoppar prydda med en stiliserad hönsfamilj och gamla veckotidningar där mamma löst alla korsord, tagit tillvara på recepten och rivit ut handarbetsbeskrivningarna. 

Trots att vi jobbar på samma ställe lägger Magdalena inte märke till mig. Det har hon aldrig gjort, inte på jobbet och inte nu ute på soptippen. Jag jobbar på vaktmästeriet och hon jobbar på personalavdelningen. Min kollega Bertil brukar fantisera om henne. Jag brukar lyssna på Bertils utläggningar för att Bertil inte ska tro att jag är fikus. 

Lutad mot dörren på mammans Fiat Ritmo studerar jag Magdalena. Ett ögonblick funderar jag på att gå fram till henne, placera handflatorna i brösthöjd på henne och knuffa till, så hon faller baklänges ner i containern med metallskrot och spetsas på rostig cykelram. Hon skulle ändå inte se mig. Spetsad och sprattlande skulle hon undra vad som hänt.  Det faktum att jag lovat mamma att köpa en vetelängd på hemvägen och att jag ska hämta en ny deckare på biblioteket  håller mig tillbaka. 

Vanlig

Mina föräldrar sitter framför TV:n när jag kommer hem. På sätt och vi är det vara en vanlig kväll. De sitter med ryggen mot hallen och verkar inte märka att jag kommer. TV:n visar ett debattprogram. På avstånd skapar deltagarna  ett flimrande lapptäcke i grönt och rosa. Fastän volymen är låg förstår jag att de talar med höjda röster. I vardagsrumsfönstret bildar den nyinköpta fönsterbelysningen två vertikala ljuslinjer.
-Mamma handlar, pappa monterar, tänker jag och hänger upp jackan på en galge.

Jag ställer mig på mässingslisten som fungerar som tröskel mellan hallen och vardagsrummet. De verkar inte märka att jag kommit hem.
-Karin, ja, säger mamma. Hon är ju inte som Carl, precis. Det är inte lätt för mig. Vad jag säga till mina väninnor? Carl har ju inte gjort oss besviken direkt. Tänk vad duktig han alltid varit i skolan och så populär han är bland kompisarna. Snart är han färdig på Chalmers.
-Karin jobbar ju, säger pappa.
-Men vilket jobb, sen. Serveringsbiträde och hotellreceptionist. Städar gör hon väl också. Det är inte mycket att skryta med.
-Carl har vi alltid kunnat vara stolta över. Duktig på fotboll var han också.

Utan att hälsa går jag upp på mitt rum och ringer till Thomas.
-Mina föräldrar hatar mig, säger jag. Det är bara Carl hela tiden.
-Men du har ju mig. Jag tycker om dig. Det vet du. Ska du inte komma hem till mig istället?

Matta

Trasmattan ligger i källarförrådet, hoprullad ovanpå en stapel med flyttkartonger märkta med presenter, bokhyllan och lampor. Den bara glödlampan i gången utanför nätburen ger mig knappt mer än ett grådaskigt ledljus. Det luktar fuktigt från väggarna, som om varje knottra i cementen dragit till sig något från moränjorden utanför.
"En människa kan leva tre minuter utan luft, tre dagar utan vatten och tre veckor utan mat. Hur länge kan en människa leva i ett källarförråd?" tänker jag och letar efter den kartong som bör vara märkt adventsljusstakar.

Kartongen står närmast dörren. Jag petar till den mot foten. Den bruna wellpappen känns svampig mot tån på mina gymnastikskor. Istället för att ta upp med kartongen och lämna förrådet så snabbt som möjligt lyfter jag ner mattan och rullar upp den. Två meter kvinnominnen ringlar sig över cementgolvet. Det är mormor som vävt den. Jag vet att den börjar med sommarklänningar i gult och rosa. Mammas första skolavslutning bildar ränder. Sen kommer arbetskjortorna i blått, brutna av svarta inslag. Vardagsplagg. Arbetskläder. Det som tillslut bara dög till mattrasor.

I min första lägenhet hade jag mattan bredvid sängen. Sen skaffade jag katt. Katten kräktes. Jag tog undan trasmattan. När jag hälsade på hos mormor som liten brukade jag ligga på golvet och fläta fransarna och  känna doften av kokkaffe och morfars pipa. Jag rullar ihop mattan igen och lägger den ovanpå kartongen med adventsstakar för att ta med den upp. Det känns som det är det bästa jag kan göra.