Gott Nytt År!

Familjen febrig
Förkylningen frodas
Fyrverkeriers frestelser falnar
Framför feberhallucinationerna
Fryst fläskfilé förbereds
Fin fruktsallad föreslås
Fyllan fånförvandlar folk
Fy för firandet
Falska föresatser fördöms
Fin framtid förväntas
För framtidsförvägrade finns få förhoppningar

Gott Nytt år, skrivarvänner! Ha en fin nyårsafton!

Flerordspuff

Formlös ovanför kullen anas solen. Fågelsången tystas av dess blekhet. I  nätets kollektiva, näst intill olästa brevväxling har en vän skrivit att under året har han sett en räv på isen. Solen sliter isär min jacka och blottar min bröstkorg. Kom, säger jag. Följ mig in. Värm mig där, men vad du än gör. Dölj mina skitiga fönster. Vi kan dricka te tillsammans.

I minnet ligger vännen på golvet. Han är ett barn i en solkatt. Trasmattan bildar veck under hans knän. Fingrarna följer inslagen av klänning och skjorttyg. Farmor säger hårt om den bredaste randen. Det där är ett gammalt lakan bara. Vid vedspisen står kattens fat. Dess föda har torkat fast längs fatets urblekta bård av skära rosor. Min vän kväljs av kattmatens lukt. Han föreställer sig att han är en katt, den grårandige jägaren på flykt undan den tunga kängan som måttar mot revbenen, den som ger musen nåd och blir dess kamrat i logens virvlande ljus.

Den gångna vintern gick räven sedd över isen. Klorna gav fäste i frosten. Under det frusna sjöng det svartaste djup. Jag vill vara den räven, sedd av min vän, i min ensamhet, trasmattetolkaren. Vi båda har stått inför fågelmålarens öga. När vi möts skälver vi. Genomskinliga andas vi död och liv i samma andetag.


Formlös, oläst, räv, minne, ana

Gräs

-Vad gör du?
-Jag statusuppdaterar på Facebook.
-Jag ser det. Varför tittar du inte på TV med mig?
-Men det gör jag ju. Jag sitter ju här i soffan.
-Det känns lite frånvarande när du inte bryr dig om mig.
-Men jag bryr mig. TV-programmen är så...Antingen är det Lasse Åberg eller också är det kungafamiljen.
-Men nu är det faktiskt Patrik Sjöberg på TV. Han har stoppat ner ansiktet i en genomskinlig plastback. Man ska se hur länge han kan hålla andan under vattnet. Vad skriver du på facebook?

-Jag sitter här med världens inte-finaste och njuter av det som är kvar av julen.
-Ischokladen förstår jag, men det andra...
-Men det är ju så. Bara för att du är den finaste som finns för mig,  så är det ju inte så för andra. De tycker något annat.
-Lite som att gräset inte är grönare på andra sidan?
-Så kan man se det.
-Ska du posta den där statusraden?

-Nej,  jag har redan raderat den. Jag gör så ibland. Skriver ner insiktsfulla saker på facebook, som jag raderar utan att posta. Lägg undan det där trasslet och kom hit nu.
-Det är inget trassel. Det är en julkula som jag stickar.
-Men vi har ju ingen gran.
-Jag tänkte lägga dem i en glasskål på bordet nästa jul.
-Du tänker alltså sticka flera?

Konstigt

Asfalten fjädrar under fötterna. Det myckna regnandet har gjort marken porös. Granrötterna klamrar sig fast i rasbrantens moränjord. Ger de upp faller sluttningen ner över fyrtiotalsvillorna och tar husen med sig. Två män kommer ut ur dimman. Deras tunga steg får marken att vibrera. De går med öppna rockar och bär flaskor i händerna och andas med flämtande andetag.
"Kapar man bort delar blir figurerna snabbare", säger den ene. Trots att orden kommer stötvis verkar det som de är inbegripna i ett långvarigt samtal.

Jag noterar att den som går närmast trottoarkanten verkar ha rödblonda polisonger. På något konstigt sätt slår det mig att jag är ett uselt vittne. Det enda jag med säkerhet kan redogöra för är den egendomliga repliken och det faktum att dimmans små vattendroppar verkar dansa i det cirkelformade ljuset under gatlyktan. Deras yttre signalement är fördolt. Hunden iaktar dem med spetsade öron. En blank hinna täcker hennes ögon. Hon får beröm för sin ignorans, det att hon går rakt fram vid min sida. I rännstenen ligger en docksko av korallrött gummi och en daggmask som döden gjort svullen och blek.

B-ord

Begravning
Bettlare
Blommor
Begåvning
Brand

Radion på hyrbilen är kopplad till tändningslåset. När jag vrider om nyckeln startar radion. Det är inget jag bett om. Som förstenad stirrar jag på rödgraniten framför mig. Muren runt begravningsplatsen är ormatät och djävlahög. Alltid är det någon som säger det. Korsa oss kan vi inte göra. Några besvärjelser har vi inte. Jag har tagit farväl och sagt att jag har långt att resa. Äta kan jag göra på vägen. Det går bra. Alltid hittar jag något.

I ljusa kappor och rockar står de sista begravningsgästerna kvar på parkeringsplatsen. Att samlingen upplöses vid graven är inte sant. Den upplöses på parkeringsplatsen. Blodsbanden tunnas ut i duggregnet. Frånvarande lägger jag i backväxeln och vänder bilen på parkeringsplatsen. Utanför synfältet klibbar ett lönnlöv mot rutan. Fortfarande spelas Dan Anderssons "Kring tiggaren från Loussa" på radion. Jag vet att den börjar med bettlare och vägmän och underbara ting. Längtan bort föds i den och lydigt har jag svarat på dess frågor under flimrande lysrör i en skolsal på gymnasiet.

En sten väntar på datum och namn. Kistan av furu ligger i öppen jord med blomsterkransar och handbuketter. Ett liv. Min kusin. Jag lämnade. Han stannade. När det började gå fel vet jag inte riktigt. Studenten tog han aldrig. När vi var barn vred han runt skinnet på min handled i tusen nålar. Jag lärde mig att inte gråta. Lärarna sa jag var begåvad. Det var min räddning trodde jag då, min längtan bort. Den som en gång gått, kan aldrig vända åter. Jag går från en begravning över en parkeringsplats och  kör ovan i kroppen tillbaks mot Stockholm. Min kusin stannade, i den tacksammaste, ovärdigaste formen. Hemma.

En traktor kör långsamt på länsvägen. Jag tvingas sakta ner och följa dess tempo. Orvar cyklar mellan mig och traktorn. Han är naken så när som på ett par blanka Adidasshorts och ett par gröna gummistövlar. Musklerna ligger som plank längs ryggraden. Huden blänker i rött, svettig och fuktig av regn. Hans borstiga hår har hunnit bli grått. Nacken är stel som en flaska. Hans mor har en gård någonstans och han bor väl där. Dagarna tillbringas på cykeln.

Jag kör om och vidare. Orvar trampar om på traktorns insida. Begravningen kostade mig en semesterdag. En gång ville jag hjälpa. Nu administrerar jag och bevakar. Samhällets grindvakt. Paragrafryttare. Jag förtränger. Varje dag på väg till jobbet passerar jag migranternas tältläger. Jag läser om fattiga amerikaner på nätet och ser tiggarnas skyltar. Vredens Druvor kan jag inte läsa utan att börja gråta. Vad skiljer mig från Sarons Ros? Lokalradion sänder ett önskeprogram. Bertil vill höra De sista ljuva åren. Vem som tolkade Dan Andersson fick jag aldrig, inte heller vem som önskade. Jag stänger av radion.

Nos

Nu och sen

Vad är en vän?

(inspiration från ordet nos)

God Jul!

Julstrumpan är en trevlig tradition. Den rymmer lite godis, en peng eller lott eller något annat smått. I år fick jag en stoppsvamp. Stoppsvampen är ett hjälpmedel avsett att underlätta strumpstoppning. Den ser ut som en svarvad träsvamp. Den här stoppsvampen var dekorerad med två handmålade flugsvampar och texten: Norge. Stopp hans hoser så strör han roser. Gör man ett bildsök på google på ordet hoser, för att bekräfta sin uppfattning om hemmafruar och tacksamma makar med blomsterbuketter i händerna, så får man upp bilder på män med ormar runt halsen.

God Jul, kära skrivarvänner. Jag är glad över min stoppsvamp.