Om hon kom

Om hon kom skulle vi gå till Nellys Café. Nelly serverade soppor och hade bakverk som blivit så kända att de publicerats i kokböcker. För ett par år sedan hade stället varit med i White Guide och omnämnts som ett av Sveriges bästa caféer. Klistermärken från utnämningarna satt i rad längst ner i skyltfönstret. De senaste åren hade caféet inte fått någon utmärkelse. Jag hoppades att stället fortfarande var värt ett besök.

Sandra var försenad. Jag stod på hörnet och väntade utanför en frisörsalong med urblekta pappskyltar i fönstret. Trots att salongen var stängd kunde jag förnimma en svag doft av hårspray i luften. På andra sidan gatan föll en äldre dam omkull. Hon snavade på något och förlorade greppet om sin rollator. Rollatorn gled ner i rännstenen och kvinnan föll med ansiktet före mot trottoaren.

Jag gick över gatan och böjde mig fram över kvinnan. Hon fick mig att tänka på en mager kråka, som mött sitt öde på en gångväg genom en park. Ett yngre par kom också fram. Tjejen hade hästsvans och träningstights och styrde upp situationen. Åldringen som fallit omkull blödde från ansiktet och hade ont i handleden. Tjejen bad pojkvännen att ringa efter ambulans.  När jag lyfte upp rollatorn och ställde den på gångbanan tänkte jag på att jag aldrig tagit i någon rollator förut. De yngre paret hukade sig över kvinnan och försökte trösta henne. Jag stod bredvid och spanade efter ambulansen. Två skäggiga ynglingar med axelremsväskor lämnade Nellys café. Sandra skulle inte komma.

Väntar

-Hur dags kom du hem? Jag satt uppe en stund, men även om jag väntade, så var jag tvungen att lägga mig. Även den som väntar måste få sin sömn.
-När fåglarna började sjunga.
-Det var också en tidsangivelse. Hur dags är det? Fyra på morgonen?
-Björktrasten är tidigare än så.
-Och det vill du jag ska tro på?
-Kan vi beställa pizza till middag idag?

I stället

I stället för det centralt belägna hotell jag föreslagit hade Peter bokat ett hotell där han varit på konferens om underhållsbehovet av kommunala avlopp. Rummet var litet och trångt och låg i ett annex till huvudbyggnaden. När vi skulle ströva omkring och njuta av borgen och den pittoreska bebyggelsen stördes vi av kravallstaket och en pågående stadsfestival med inbjudna clowner från hela världen. Ett annalkande oväder fick SMHI att klass 2-varna. Vi avstod från den romantiska restaurangmiddagen och tog med oss en hämtpizza som vi åt på rummet, samtidigt som vi såg en film jag inte förstod. Behöver jag säga att vi bestämt att ta tåget i stället för bilen...

Undantag

Det var som möblerna hos Ek stod på undantag. Möblemanget fyllde garaget. Stod dörrarna öppna syntes ett vitmålat skåp och ett par stolar med krumma ben. Förslutna flyttkartonger hade placerats på cementgolvet. Mot väggen stod några tavlor med guldram lutade. Bilen, en grå Toyota Corolla, stod på garageuppfarten. Den kördes aldrig in i garaget.

-Fint skåp, sa jag. Det måste vara gammalt. Nästan synd att det ska stå i garaget.
-Jaha du, sa Ek.
Han hade kavlat upp ärmarna på sin rutiga skjorta och rengjorde sin gräsklippare. Den var illgul och från Stiga. Kanske var det sista gången för året han klippte.
-Det kommer från min frus släkt. Min dotter har haft dem.
Jag hade på tungan att fråga om jag kunde få köpa skåpet.
-Båda är borta nu, fortsatte Ek. Hon tycke om skåpet. Tyckte det var grannt. Gammalt är det. Stolarna med.
-Det är ett vackert skåp.

Jag gick vidare och tänkte inte vidare på skåpet.  När jag gick förbi på Eks villagata den första varma vårdagen, strax innan påsk, stod garaget öppet. Det var tomt på möbler. Corollan stod på aktern mot gatan. Ek räfsade löv i trädgården på baksidan av huset.

Skänkte

Från balkongen på gaveln såg Mimmi ner på grannarnas gräsmatta. Några tjejer med styvstärkta brudslöjor i håret lekte att de var spermier, som skulle ta sig fram till Klaras livmoder. Lekledaren hade ett stort vinglas av plast i handen. Klara satt på en stol och såg generad ut. Gissningsvis var hon utklädd till brud. Hon hade en oformlig vit klänning, en kudde på magen och en luciakrona där ljusen bytts ut mot morötter. Mimmi skänkte sig själv en tacksamhetens tanke.
-Vilken tur att jag är för gammal för sådant.

Känslan

Lukas har skrivit. På skärmen läser han de opublicerade raderna. Jag har varit borta en tid. Att skriva det känns tungt. En del säger att lidande är en förutsättning för skapande, men det är inte de platser min själ besökt. En turné är bokad till sommaren. Jag är tacksam över att ni finns kvar och att ni fortfarande lyssnar. Det känns som tangenterna lämnat avtryck på fingertopparna. Vänster ringfinger där han bär silverringen som Maria smitt är stämplad med bokstaven S. På pekfingret finns ett extra fingeravtryck i form av bokstaven T.

Han reser sig upp och iakttar det han skrivit. Ett ögonblick senare trycker han på den fiktiva knappen för skicka. Meddelandet publiceras omedelbart på Facebook och han är offentlig igen. På Flashback har en hobbypsykolog gjort sanning av att han utnyttjar störda småtjejer. Han stänger igen laptopen och går ut i hallen. De grova kängorna står uppsnörda vid ytterdörren. Hatten hänger på en järnkrok på den pärlspontade väggen. Skallen är snaggad och kinderna nyrakade. Tatueringarna från en annan tid slingrar sig ovanför kragen på flanellskjortan. Numera klär han sig som en skogsman.

Det är en mil runt Klevasjön, över hyggesmark och oröjda skiften som ägarna sällan besöker. När han vandrar är han fri. Farsan har köpt kåken som en tillflyktsort. När det blir dåliga tider kan de gömma sig där och leva på självhushåll. Gömt sig har han gjort. Tiderna blir sämre. Hans syster har sagt:
-Det går an för dig som är man att må dåligt. Det manliga geniet och så. Som kvinna har jag inte det utrymmet.
Hon äter antidepressiva och har gjort så i flera år. De har inte talat om det. I hennes badrum har han sett askarna med medicin. Han går grusvägen ner mot sjön. Vägbanan är fuktig och mörk. Den påminner om jord. För två veckor sedan fann man kroppen av en man vid Stig-Eriks brygga. Sonen hade anmält försvinnandet. Fadern föll överbord när de fiskade från ekan. En stund står Lukas på gräsmarken vid sjön. Han vilar i känslan av de tankar den funna kroppen väckt.

Text inspirerad av bok

Inspirationsmeningen: Det var ett vänligt leende, ömkande, men uppriktigt, är hämtad från Vända hem av Yaa Gyasi.

Afrika. 1700-tal. De inhemska kungadömena för krig med varandra. Fångarna säljs till engelsmännen som säljer dem vidare som slavar. I väntan på slavskeppen hålls fångarna fängslade i stinkande fängelsehålor. Det förekommer att soldaterna utnyttjar de fångade kvinnorna. Inspirationsmeningen kommer från en sådan scen. Han ler innan han förgriper sig på henne och hon lär sig att ett leende inte behöver vara gott. Jag tänker på de kvinnor som genom historien fått se den sortens leende. Ett urskuldande leende, innan övergreppet sker. Idag stannar jag där. Det läser en mening, som blir till ett minnesmärke, över döda i krig och katastrofer, smärta och lidande och alltings förgänglighet.