Över

En skugga i skolkorridoren
En klump i magen
Större än den tunna kroppen
Höljet omkring
Det som avgränsar en människa
En som blivit över
En från byarna norr om stan
Där alla får vara med i fotbollslaget
Annars blir det inte fullt lag
De som ligger i botten av pojklagstabellen
Och förlorar med 9-0
Om de spelat bra, mot ett dåligt lag
En punkfrisyr
Färgat hår
Hos någon som inte är punkare

Senare:
Ett par år efter studenten
Morgontidningen täcker köksbordet
Hans mamma
Berättar om hans syster
De här åren
Artikeln omfattar två sidor
Hennes depressioner
Suicidförsöken
Den nya antidepressiva medicinen
Vars biverkningar gjorde henne psykotisk
och fick henne att dö

Jag känner igen
Det finska efternamnet
Namnet på byn norr om stan
Hoppas att jag åtminstone
Sagt hej på ett hyggligt sätt eller
Hövligt frågat om tyskaläxan
Om inte, så var jag för blyg

Hunger

Frivilligarbetarna på Hjälp som hjälper har skyltat med ett mahognybord med utsirade ben och snidade blomster i sargen. På bordskivan ligger en linneduk med broderade flugsvampar. Två mässingsljusstakar står på varsin sida om ett vitt skinnband med förgyllda sidor. Anna följer linjerna i bokens rygg. En kvinna som skulle kunna vara Jungfru Maria på ett religiöst tryck har ett tre-årigt gossebarn i famnen. Titeln står tryckt med guldbokstäver på bokens rygg och dess framsida. Handbok i Barnavård. Hon slår upp boken och läser om måltidsrutiner, vikten av att barnet alltid måste äta upp och hur bortskämt det blir om modern någon gång ger vika och serverar den mat barnet önskar. Även spädbarnet mår bra av bestämda rutiner. Det skriker inte av hunger, utan för att det håller på att bli bortskämt. Modern måste förhärda sig och låta det skrika tills det lär sig.

-Hittar du något? frågar Jessica.
-Den här boken kommer jag ihåg, säger Anna. Vi hade den hemma. Vår Kokbok. Bygg din egen sportstuga. Varg-Larsen. Husmoderns köksalmenack. Det var de böcker vi hade. Den måste varit dyr. Skinnband och guldtryck.
-Har du läst den?
-Jag läste den när jag var liten och hade lärt mig att läsa och jag bläddrade lite i den nu. Den är gräslig. De borde inte sälja den.
-En annan är ju uppfostrad efter "Barnaboken". Anna Wahlgren.
-Har du hittat något?
-Jag funderar på den här.
-Ett yllebroderi?
-Den är lite blek i färgerna, lite ljus, men ramen är bra. Lite Nationalmuseum-känsla över den, vit med snirkliga bronseringar. Jag funderar att sätta en akvarell i den, eftersom den är glasad. Broderiet skulle jag kunna sy en kudde av. Jisses, vilken fostran man fick när man var liten. Fyra timmar skulle det gå mellan måltiderna. Det sa alltid min lågstadiefröken. Blev man hungrig innan hade man inte ätit ordentligt och då fick man skylla sig själv. De har billiga räkmackor i fiket. 35 kronor. Vad säger du?

A-ord

Mormorsrutan är färdig. Filten. Det virkade stycket. Kvadraten. 180 cm *180 cm. 1490 gram. Jag vet inte om jag ska vara lättad eller sorgsen. 1,5 kilo garn väger mycket när man har det över sig. Det tynger mer än en människa.

Jag köpte garnet på en bakluckeloppis i somras. En kvinna i sextioårsåldern har röjt ur dödsboet efter sin mamma och jag plockade åt mig direkt från bilen. Lingarn på kon. Två kassar med garn. Den ena har jag virkat upp nu. Av färgerna att döma har garnet legat väl undanstuvat sen 1970-talet. Ull och akryl. Mjukt ullgarn som vare sig sticks eller kliar. Lättskött akryl. Vagt ser jag 1970-talets mönsterhäften framför mig. Mössor, vantar och kanske framför allt tröjor. 

En hundralapp betalade jag för garnet. Jag har virkat på pläden då och då. Ett varv i taget, mest den sista tiden känns det som. I annat jag gör arbetar jag in minnen eller en känsla för garnet. Alpacagarnets glans och mjukhet, strävheten hos den ull som lockar mig. Småplaggen. De nödvändiga onödorna. Halvvantarna. Pulsvärmarna. Halskragarna. I maskorna på strumpskaften av det hårdspunna skotska slingrar sig böckerna jag läste den period då de stickades. Peter May - Svarthuset. Kvinnan som sålde den spetsstickade sjalen, bitter över att hennes arbete inte betalades. Atlanten som rullar in. Femton meter höga vågor. Sjöfågel som nackas med machete. Besvärjelser på gaeliska. Den ständiga blåsten. Sältan i ullen. Howard Norman - Fågelmålaren. Mitt namn är Fabian Vas. Jag bor i Whiteless Bay på Newfoundland. Ni har säker inte hört talas om mig. Att vara obemärkt behöver dock inte innebära att vara misslyckad: jag är fågelmålare och  det har jag gjort mig ett levebröd av mer eller mindre. Men jag mördade Botho August, fyrvaktarn, och det är minst lika viktigt för hur jag ser på mig själv. Kring Fabian Vas. Kvinnor.

Plädrutan här har gjort mig tom. Kanske finns det något meditativt i tomheten och avsaknaden av tankar eller också är tomheten sorgsen eller rent av skrämmande. Det kan vara så att virknålens rörelse ger det monotona, att stickning och broderi kräver en annan tanke, problemlösning och uppmärksamhet, eller att jag helt enkelt använder garner som gör mig mer tillfreds till sådant. Kanske finns det en tomhet i att jag aldrig kan tillverka något liknande igen.

Spinning är grunden för tankar och lugn, lär Gandhi ha sagt. Steg ett är att spinna till sig själv, steg två är att spinna och ge bort, det tredje steget är att spinna enbart som meditation.
Tanken på andlighet får mig att stegra som en uttjänt häst inför rackaren.

Lapptäckena av gamla plagg och restgarnsfiltarna rymmer så mycket historia. Den egna historien. Kvinnohistorien. De skingrade tankarnas historia. En kvinna har samlat 45-50 påbörjade 50 grams nystan i en plastpåse. Hennes dotter säljer dem för en spottstyver. Jag virkar upp dem och sammanfogar färger som var moderna för 30-40 år sedan till ett arbete som är populärt just nu, monsterrutan, som den stora mormorsrutan ibland kallas. Om jag skulle köpa garn? 1,5 kilo, minst 50 kr per hekto. På JYSK kostar en fleecefilt 20 kr, en yllefilt 100 kr. Jag ska skriva ner det jag vet om min filt och fästa en lapp vid den. Ifall någon bryr sig. Det vänliga ska jag skriva ner. Tomheten lämnar jag därhän. Min filt var lätt att virka. Det snövita bomullsöverkastet återstår. Något sådant har jag aldrig gjort. Jag föreställer mig att jag kommer hitta garnet på auktionshallen. Det kommer att ligga under långbordet vid fönsterväggen under en kartong med religiösa tryck och souvenirer från Mallorca. 2 kilo? Tvåhundra kronor? Att visualisera är viktigt. Andlighet är en fråga om självdisciplin. Virkade filtar är också en fråga om självdisciplin. Jag borde tänka på något annat. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Det kan gå i uppfyllelse.

(alpaca, akryl, Atlanten, använder, auktionshall)

Bildtext

Däcken pressar upp snömodden under stänkskärmarna. Vindrutetorkarna rör sig tungt över rutan. Henrik sitter framåtlutad över ratten. Elna tittar ner mot bilgolvet. Vinterkängorna har fått saltränder. Hon måste komma ihåg att putsa dem så fort hon kommer in. Smalbenen känns som två djupfrysta metallrör. Kupévärmen riktas mot rutan. Det får inte vara för varmt i bilen, för det är farlig för koncentrationen. Grå Folkvagn, blå Folkvagn, röd Folkvagn, grön Folkvagn, gul Golf, röd Golf, vit Golf. Skoda. De har inte så mycket att röra sig med längre, ska hon veta. I bilhallen har han alltid fått beröm för sina bilar, Henrik. Beröm, men inte betalt. Själv har hon inte kört sedan 1967.

-Vad sa läkaren? Du skulle ju berätta när vi satt oss i bilen.
Elna kramar handväskan i knät. Mockahandsken har gått upp i sömmen. Stoppningen i fodret känns som en liten knöl.
-Diabetes, sa doktorn. Jag har fått diabetes.
-Är det allvarligt?
-Inte än. Jag måste hålla efter det bara.
-Du har väl ätit för mycket sött. Sådant har du alltid varit begiven på.
-Det kan komma ändå, sa doktorn. Jag tycker ändå jag varit noga. Tänkt på vikten och så.
-Behöver du ta någon medicin?
-Inte än. Jag får gå på kontroller.
-På sjukhuset? Så du behöver köras?
-Nej, på vårdcentralen.
-Du behöver väl ha skjuts ändå? Jag tycker inte om det här med mediciner. Man blir beroende. Jag tycker man ska klara sig ändå. Det är viktigt att veta precis hur ont man har.
-Ont, tänker Elna. Jag vet alltid hur ont Henrik har. Efter alla dessa år så vet jag precis. Det är som att slå på nyheterna på TV:n. Man vet, men ändå inte.

En långtradare kör om. Skodan pressas ut mot vägrenen. Sikten försvinner. Utanför hjulspåren förlorar bilen väggreppet. Elna blundar. Hon piper. Henriks händer kramar ratten. Lillfingret saknas på höger hand. Han vill alltid veta hur ont han har.

Ta

-Man tror att helvetet är hett och brinnande och att det finns någon...gestalt där. Så är det inte. Helvetet är blått. Det är havet som är helvetet och det man möter därute. Tankarna när man är ensam. Ångesten. Det som gnager på en. Förhållanden som gått om intet. Vänner man svikit. Grubblandet under durken de timmar man ska vila. Jag kan inte räta ut fingrarna. De greppar fortfarande om årorna. Man kommer hem. Hyllas. Det är stort. Nästan overkligt.
-Vad har du för planer för framtiden? Nu när du nått ditt mål och rott över Atlanten.
-Jag ska ta mig an ungdomar som behöver ta tag i sitt liv. Ta med dem upp på fjället.

Vandra

Hon drömmer om El Camino
Pilgrimsvägen till Santiago
Den helige Jakobs grav
Steg för steg
Hon har räknat pengarna
Tvekar
Förändras en människa i grunden
Av att gå
Eller behåller vardagen
Själen intakt
På TV:n följer nomaderna årstiden
De tämjer örnar för vargjakt
Örnens rakbladsvassa klor
Tränger in i vargens nacke
Själva dödsögonblicket klipps bort
Hon nuddar vid surfplattans skärm
Googlar på Ring of Kerry
och sedan
Herrgårdsweekend, spa
För att kunna föreslå något
Han kisar mot sitt facebookkonto och säger
-Det händer aldrig något numera

Varelse

En TV-apparat står på, den smattrar fram en telexremsa av ljud på ett främmande språk. Du önskar att det var en radio du hörde, att nyheterna föder samtal och rynkade pannor och bakas in i jäsande bröd av mjöliga armar, att det som hänt kryddar en puttrande gryta, att barnet tas på höften och bärs till spisen, så den lilla varelsen kan rynka på näsan åt ångorna. TV:n står framför en oxblodsröd soffa där konstlädret flagar på armstöden. Den är stor som ett linneskåp och vräker ut dumhet och död i halvdunklet bakom de halvöppna persiennerna. Du är rädd för hans amputerade fot, håriga buk och svettiga nätbrynja.

Trappuppgången luktar kål och rengöringsmedel. Den vänstra dörren på nedre botten har kraftiga märken. Väggarna är stänkmålade i syrenlila. Dörren till din lägenhet står på glänt. Du går in och möts av ett kaos värre än du lämnat. Golvet ligger upprivet under böljande byggplast. Dammet yr i luften. Tre karlar trängs i köket. De är magra och svettiga och står med flaskor i händerna. Ölets styrka kan du inte avgöra. Du balanserar på golvreglarna och skriker åt dem. Det var flyttstäda de skulle göra. Du har tagit ut pengar för jobbet. Sedlarna bränner i din ficka. Fast du inte kan räkna så bra tror du summan är rätt. För tre timmars jobb ska de ha.

-Du kan inte flytta, säger den kortaste av de tre på bruten engelska
-Jag ska flytta, säger du för att vinna tid. Lägenheten är inte min längre.
-Du kan inte flytta, upprepar mannen.
För att vinna tid studerar du hans ansikte. Han ögon är halvslutna. Näsan är formad som en figursågad dekorlist. Mustaschen hänger över överläppen. Nyckelbenen skär hål på det solkiga linnet. Arbetsbyxorna hålls samman av en snörstump.
-Inte med den tavlan, fortsätter han.

All kraft lämnar din kropp. Du känner dig svimfärdig och sneglar mot vardagsrummet. Tavlan hänger kvar på väggen. Varelsens kropp i förtunnad akryl, blekblå och tunn, skimrar mot den svarta bakgrunden. Den är avbildad i profil och står på knä med nacken böjd. Ett blekrött horn anas i dess panna. Goda dagar ser den vänlig ut. Svartjobbarna har dragit två penselstreck ut från dess kropp och slagit smidda spik grova som tummar genom dess handleder. Din varelse är korsfäst.

Du backar ut från lägenheten. Husbilen du köpt för att komma bort står parkerad på gångvägen med en kniv i däcket. Ett skal bara, en hylsa kring din kropp. Det finns människor som lever så. Nära naturen. I all enkelhet. Du måste glömma din konstnär, din kärlek, ditt jag. En dekal om semesterresor till Åland täcker sidan på svartjobbarnas bil. Någon måste hjälpa dig att ringa polisen. Du vet att de har ett annat helvete än ditt.

Senare: Du läser Expressen på campingplatsen. Människor varnas för östeuropeiska städfirmor. Lystet följer du raderna och låter de grovkorniga bilderna vidga dina ögon. När bilen med dekalen om semesterresor till Åland hittas utbränd vid motorvägen blir du inte förvånad. Tre döda. Du dricker folköl och känner den bittra smaken av ditt hjärta i den svaga brygden. När du läst tidningen kommer du ge den till din granne. Du har sett hans förra kvinna i servicebyggnaden. Hon hade märken från buntband kring handlederna.