Stänga

Anna stänger bakluckan till bilen. Hon huttrar till. En vindby blåser in under parkasen. Vatten rinner ner innanför kragen. Trots att hon bara gått över parkeringsplatsen är fötterna genomblöta. Varukassarna fyller bagageutrymmet. Det blev dyrare än hon räknat med. Ändå kan hon inte påminna sig att hon köpt något onödigt. Köttfärsen på extrapris kanske. Hon har säkert köttfärs i frysen redan. Amaryllislöken. Ingen jul utan amaryllis. Att driva den direkt från löken istället för att köpa en färdig med knoppar är tradition för henne. Hon skulle vara slut som människa om hon inte fick hållas med den där löken och sätta den i mormors gamla Rörstrandskruka.

Bilen känns sur och fuktig när hon sätter sig bakom ratten och letar efter reglaget till värmen. I kassakön hade hon stått bakom två kvinnor i pensionsåldern. De var kutruggiga och hade ljungfärgade sjalar över mörka kappor.
-Jag har träffat mitt barnbarn i helgen. Fyra vuxna på en två-åring. Det är lagom det.
-Tänk om man kunde stänga av de där små.
-Eller bara stanna tiden. De är ju så goa.
Anna kramade ratten med händerna. Det kanske var det som var felet. För få vuxna som brydde sig. Hon som aldrig räckte till. Fyra vuxna till ett barn. Hon var nästan alltid ensam.

Ord på B

I en by i närheten hölls skördemarknad. Besökarna rullade kärror fyllda med potatissäckar och äpplen mot sin bilar (landsbygdsbor är så otroligt praktiska av sig). På borden längs bygatan låg bullar och bröd till försäljning. Jag köpte broccoli och bruna ägg, som enligt uppgift värpts av hönor som var både välmående och frigående. Ett äpple fick jag också tag på. Ett Maglemer, syrligt och frisk i smaken, ett barndomsäpple, som inte brukar finnas i butik. Det räckte med ett äpple, bara för att minnas och njuta av smaken. Jag köpte inte fler.



by, besökare, bygatan, bilar, bullar, bröd, broccoli, bruna, barndomsäpple, butik 

Lagt märke till

-Vet du vad jag lade märke till när jag var på Preem för att hämta paket?
-Att folk handlar för mycket på postorder?
-Man kan se på folk vad de har beställt. Först i kön stod det en kille med mjukisbyxor och huvtröja. Det verkade inte som han varit utomhus i någon större omfattning sedan han gick på mellanstadiet. . Killen hade köpt hemelektronik. Efter honom stod en tjej med träningstights och gångstavar. Hon hade köpt kosttillskott. Ynglingen framför mig hade köpt kläder från Zalando för att komplettera sin redan moderiktiga garderob.
-Vad köpte du själv som var så avslöjande?
-Jag hämtade ett paket från Apotea.

Samlingen i hörnet

Samlingen i hörnet var det enda som avslöjade att det var kanelbullens dag. Åtskilliga bullformar av veckat papper hade vikts ihop till tårtbitar och kilats in under kanten på brödfatet som stod i hörnet av köksbordet. Pyssliga fingrar hade format hjärtan av överblivet pärlsocker på vaxduken. Diskbänken pryddes av två glas kladdiga av mjölk och en urdrucken kaffekopp. Klara suckade. Hela dagen hade hon ståndaktigt tackat nej till kanelbulle efter kanelbulle, med eller utan rosa socker till förmån för cancerforskningen, flerköpserbjudanden och hembakta alster med glasyr, bara för att komma hem till detta.

Komma

Utflyktsbåten ligger vid kaj på grund av motorhaveri. Det hänger en skylt på repet vid landgången. Båten har låg bordläggning och en överdimensionerad överdel med plast och glasfönster. Fören ger ett uppnosigt intryck. Fendrar av gamla bildäck förhindrar att den nöter mot kajkanten. Någon personal ser jag inte till. Vi skulle gjort en utflykt till ett naturreservat för att vandra runt en ö präglad av ålderdomligt jordbruk och kustnära fiske, men nu kommer vi inte att komma ut. Sol, vind och vatten. När jag tänker orden så tänker jag att det är en uttjatat refräng, en sång man hört allt för många gånger vid fel tillfällen. Samtidigt så finns längtan alltid där, efter öar och kust.

Jag sitter på en parkbänk med ryggen mot en uteservering. En barnfamilj med en dräglande golden retriever passar mig och hunden nosar på mitt knä. Det yngsta barnet som nyss lärt sig gå stapplar fram på knubbiga ben. Ett äldre syskon sitter hopkrupen i vagen. Kinderna är strimmiga av tårar och ögonen svullna.

På uteserveringen sitter en kvinna i elrullstol. På bordet framför henne står en kaffedrink. Hennes överkropp påminner om en bylsig kudde. Hon har påfallande korta armar och talar i headset.
-Vilken fantastisk sommarstad det här är, säger hon. Så idylliskt och lämpligt både för kompisgäng och barnfamiljer. Kommer du snart?

Mobiltelefonen i fickan tynger mot benet. Jag avskyr den för den får mig att känna mig dum. Dum för att jag inte förstår dess finesser fullt ut, dum för att den gör mig beroende och användandet sällan ger mig något i utbyte. Jag tar fram den för att skicka ett meddelande, men tvekar inför formuleringen. Kommer du snart? Kan du komma snart? Var är du? Varför dröjer du?

Hårt

Det blåser hårt från väst. Jag noterar att träden gulnat över natt. Skogen är annorlunda nu, än vad den var igår. Svamparna är betydligt färre. Morgonen bär vittnesbörd om annalkande oväder. Det är en sådan dag, när man vänder ansiktet mot vinden, för att möta melankolin i sitt inre.

Utanför fönstret

Utanför fönstret var allt bara mörker. Mörker och vind. Jag stod vid fönstret. Stormen piskade björkgrenarna framför gatlyktan. Löven hade inte fallit från trädet. Bara enstaka löv hade gulnat. Så blev allt mörkt. Strömmen gick. Lamporna slocknade i hyreshuset på andra sidan gatan. På andra våningen pågick en fest. Jag såg cigarettglöden från de som var ute och rökte och föreställde mig hur vinden slet i deras kläder. I lägenheten högst upp tändes en ljuslykta i fönstet. Elementet kändes fortfarande varmt mot mina fingrar. I köket hade tevattnet inte hunnit bli mer än ljummet innan strömavbrottet. Jag funderade på att tända en ljuslykta, men avstod. I stan brukar strömmen snabbt komma tillbaka.