Komplicerat

Tvärs över vägen mot Lidhult står en låst vägbom. Vi lämnar bilen i en trevägskorsning som mest påminner om en glänta för att gå de sista kilometrarna fram. Skogsvägen har grå hjulspår och tovigt gräs i mitten. Vi går tysta på varsin sida. Granskogen står tät.

-Den är snart avverkningsbar, säger Jens. 

Jag rycker på axlarna. 

-Det är sorglig när skog tas ner. Jag tänker på fåglarna och djuren.

-Kan inte vara mycket djurliv i en sådan här skog.

Lidhult tillhör hembygdsföreningen numera. De har fått torpstället som donation. Ängarna närmast huset slås med lie varje år. Vi går fram till stugan. Den består av kök och rum. Ladugården knäcktes av stormen 1969. Kvar finns bara en krympande hög av brädor och tegel. Det växer nässlor runt grunden. På stentrappan står en trebent järngryta fylld med röda pelargoner och det hänger tunna gardiner i fönstret. Inslag och varp bildar ett tätt rutmönster. Jag kikar in genom fönstret på långsidan och ser den murade spisen. Av någon anledning kommer jag att tänka på Moa Martinsson, någon filmatisering av Mor gifter sig som jag såg på TV för länge sedan. Runt köksbordet står några udda stolar. Jag ser en tallrikshylla fylld med udda porslin och en gul emaljhink. Längst in i rummet står en våningssäng, som förefaller vara hemmasnickrad. Madrasserna är täckta av gröna överkast, i en nyans som påminner om möblerna på Folktandvårdens väntrum. 

-Går man runt knuten så ska det finnas en stig som leder ner till sjön, säger jag. Två barn drunknade där. De var tvillingpojkar. Tror de var tio år. Så säger man att tillvaron är komplicerad nu. Åtta barn i den lilla stugan. Unga som emigrerade till Amerika och som aldrig hördes av. Vet du att man kan övernatta i stugan? Man får ringa till ordföranden i hembygdsföreningen och för att få låna nyckeln.

-Skulle du vilja göra det? Stugan har ju tillhört din släkt?

-Jag vet inte. Det är så känslomässigt ändå, att bara vara här. 

Önskade

På torget sålde Olle ekologiska grönsaker som han själv hade odlat. Gurka, zucchini och broccoli brukar vara billigare än i mataffären. Det har jag lärt mig och så får man lite torghandlarcharm på köpet. Han skämtade med en av kunderna som trängdes framför disken av väderbitna plankor och vände på kålhuvuden och rödbetsbuntar.
-Du är bra på huvudräkning du. Om jag behöver leja någon till hjälp så vet jag vem jag ska vända mig till. Du kan få betalt in natura. Jag så till en tjej en gång. Hon bara stirrade på mig, fast det inte var så jag tänkt mig. Det var grönsaker jag tänkte på. Jag lovar.
Han vände sig mot mig. Fleectröjan var öppen i halsen och han hade inte hunnit raka sig. I hemlighet är jag lite oroad över Olles hälsa. Han verkar så stressad och när jag väntar på min tur har jag hört åtskilliga historier om bevattning och marknader.
-En squash och en gurka, sa jag. 20 kronor.
-Det är inte en squash, sa han och log, utan en zucchini.
-Är det någon skillnad? Är det inte samma sak?
-Det är en milsvid skillnad. Fruktköttet är helt olika växtsättet skiljer sig åt.
Han förklarade och jag önskade att jag fortfarande kom ihåg skillnaden. Den ena har genomskinligt fruktkött och den andra vitt.

Lättad

Ser dig försvinna

Lättad, oändligt sorgsen

Ingenting upphör

Ögonblickets bitterhet

Vattenångan skimrar till

Text inspirerad av mening i bok

Inspirationsmeningen I längden vinner hopplösheten över varje ljusglimt, varje hjärtslag, varje ansats till något annat, är hämtad från Lina Limans bok - Konsten att fejka arabiska. Det blev någon slags dikt, inspirerad av meningen.

Kanske är det så
Att vissa är stämda i moll
Med ett vemod och mörker
Som sluter om själen
Ett ansikte som minns fukten av regn
Mer än värmen från sol
Händer som värms över brinnande ljus
Istället för att hållas av en älskad vän

Obegripligt

På villagatan som leder ut mot skogen blir jag upphunnen av en joggare. Hunden står och nosar på en fläck och påminner mest om en dränkt råtta.
-Hej, säger joggaren. Vilken härlig morgon. Visst är det obegripligt att det kan regna så mycket som det gör.
Jag ler och ser honom försvinna bort längs vägen. Vindoverallen är säkert 20 år gammal och han har svarta joggingskor. Han springer lätt och taktfast och verkar ha ett fantastiskt löpsteg, helt utan påverkan av sneda fötter eller ömma knän. Kunde han verkligen vara närmare 80?

Jag tar den knöliga stigen längs sjön. Bryggan är regnvåt och hal. Skogen speglar sig i vattenytan och gör den gråtmild och grön. På håll hör jag Jörgenssons tupp. Den låter gammal och hes, som den behöver harkla sig först, innan den gal. Vad gör man med en gammal tupp? Nackar den? Låter den dö av ålderdom? Vid stigen växer några Karl-Johansvampar. Jag ber hunden leta efter dem.
-Var är svampen? Kan du hitta svampen?
Hunden letar rätt på dem med hjälp av nosen och får hundgodis som belöning. Svampen är anlupen. Jag låter den stå kvar.

Viktiga

För ett par år sedan så skrev jag morgonsidor regelbundet. Det var något jag läst att man skulle göra enligt någon amerikansk kreativitetscoach. Tre handskrivna sidor eller 20 minuter varje dag, direkt på morgonen så fort man vaknade helt utan krav på att det man skrev skulle vara meningsfullt, grammatiskt korrekt eller ens läsligt. Sedan slutade jag. Varför vet jag inte riktigt. Kanske tröttnade jag på dumheterna jag skrev och att jag ständigt upprepade mig. Vi skaffade en ny hund och en valp som behöver ut så fort den vaknar och helst innan dess tillåter inte riktigt att man mornar sig med en anteckningsbok. Pennor tuggar den sönder så fort den får en chans.  I morse kände jag att jag saknade de där morgonsidorna. De kanske var viktiga på sitt sätt?

Klänning

Jag har varken klänning eller högklackade skor på mig idag. Det slår mig när jag träffar kusinerna. Sofia har en klänning i lager på lager med siden och spetsar och högklackade sandaler snörda runt vristen. Till och med handväskan är elegant. Agneta är klädd i en svart fodralklänning. Över har hon en limegrön poncho. Till det har hon valt stövlar med höga klackar.

Jag svär för mig själv när jag ser dem och jämför deras plagg med mina. Var de handlar sina kläder vet jag inte, men det är inte hos någon av de stora kedjorna i alla fall. Garderobsångest är något jag försökt rationalisera bort. Jag valde mellan en prickig tunika från Gudrun Sjödén och en svart damkostym, plagg som har ett par år på nacken, men kan räknas som klassiska och tidlösa. Stöttepelare i garderoben. När jag stod framför spegeln i hallen så märkte jag att passformen på kostymen inte var vad den varit. Kroppen hade förändrats de senaste åren och det verkade inte som jag kunde trolla med figurformande underkläder längre. Det skulle behövas en lyftkran för att få ordning på saker och ting. Inte för att jag är den som skämtar om tyngdlag och tantighet.

Vi kramades när vi träffades, uppriktigt glada över att se varandra och vi talade om sådant som vi ansåg passande. Agnetas son går en spetsutbildning på gymnasiet. Sofia hade varit på Kreta. De är duktiga på att prata om sig själva båda två. Jag satt mest tyst, med en gröt av barndomsminnen i huvudet. Mina föräldrar. Deras föräldrar. Skillnader. Likheter. Jag kommer aldrig att bli klar med mig själv. Nå den där insikten och försoningen som man borde.