Vidare

Ett kändispar från Stockholm hade köpt ett gammalt tingshus på landet och renoverat det under tio års tid. Nu skulle resultatet visas för allmänheten med loppmarknad och tårtkalas för att finansiera renoveringen av fängelset. Redan en halvtimme innan det öppnade köade ett par hundra personer utanför. Damer i klänning och herrar i skjorta och shorts sträckte spanade in över syrenhäcken för att få syn på någon av kändisarna i trädgården. Kändisarna var inte så kända att gemene man kände till dem, det var mest att det stått  lokaltidningen att de var kändisar. Den prisbelönte konditorn med café på Kungsholmen hastade förbi på väg mot tårtserveringen som för tillfället inrymts i ett rödmålat trädgårdsskjul. Radiorösten, som kanske varit med i Bolibompa, stod på trappan och försökte uppmana till lugn genom att ropa i en minimal megafon. Kändisarna hade identiska vita skjortor, solbränna och snäva jeans av något märke som inte var känt utanför Stockholms innerstad.

När grinden öppnades rusade besökarna mot tårtserveringen och bildade en lång kö. Radiorösten försökte styra upp dem som ville gå på visning i huvudbyggnaden.
-Om vi kliver över staketet till kohagen så kan vi ta oss härifrån utan att bli nedtrampade, sa Mimmi.
-Är du säker på att du vill gå? sa Peter. Jag hade ingen aning om att folk var så intresserade av byggnadsvård.
-Jag har sett tillräckligt. De har ett gammalt slagbord med en ostindisk terrin på i salen. Det såg jag genom fönstret.
-Det kanske inte var någon vidare utflykt det här?
-Jodå. Bokbordet på loppisen räddade min dag. Där finns både Schlagerbögen med glittrigt rosa omslag och en bok som hette Att komma ut.