Sjön skymtade från vägen, precis i utkanten av Norrby. Jag brukade se den när jag körde till torpet. 60-talsvillorna, Connys bilservice och ICA Nära hade på något sätt blivit kära bekantskaper. När jag passerar Norrby var jag nästan framme vid Vidäng, mitt eget lilla paradis. Det hade aldrig blivit av att jag stannat i Norrby. ICA-butiken stängde redan vid sex på vardagarna och hade bara öppet på förmiddagen på lördagen. Conny med den snirkliga neonskylten hoppades jag slippa anlita.
Sjön gjorde mig nyfiken. Jag stannade till vid den gamla marknadsplatsen och parkerade bilen med fronten vänd mot de rödslammade bodarna i liggtimmer. En gång om året, tidigt om hösten, var det marknad i Norrby. Under övrig tid sköttes marknadsplatsen av hembygsföreningen. Förra året hade Louise Hoffsten spelat där. Jag hade funderat på att åka dit, men det blev inte av. Kanske regnade det. Byns museum var stängt. Ville man se samlingarna fick man ringa till Rolf eller Kerstin.
Jag gick genom ner mot sjön genom den glesa tallskogen. På marken låg flera mögliga märgben. Sjöns stränder var branta och det frodades vass i strandkanten. Sjöns bortre ända pryddes av ett bestånd med näckrosor. Ingenstans verkade det gå att gå ner till sjön. Varför hade inte byn brytt sig om att anlägga en badplats? På väg tillbaks till bilen mötte jag en irländsk setter. Den kastanjebruna hunden sprang lös. Ingen människa fanns inom synhåll. När jag var yngre tyckte jag att hundar av den rasen var de vackraste av hundar. Nu verkade den mest obändig och svårtämjd. Kanske var den skyldig till märgbenen i skogen.
Du fångar stämningen.
SvaraRadera