Klockan 11

Klockan var 11 på kvällen och Erika hade svårt att somna. Sängen kändes som en solstekt lastkaj. Lakanet bildade veck och täcket varslade om att det var tillverkat av något billigt syntetmaterial. Kudden hade sjunkit ihop under hennes nacke som en punkterad badboll. En nervryckning fick högerbenet att skaka.

Hon tog upp kriminalromanen som hon lagt i från sig när hon släckte en kvart tidigare och fortsatte läsa. Enligt baksidestexten var den så obehaglig att Mons Kallentoft fick sömnstörningar av den. En mobbad elev skulle hämnas på sin gamla skolklass och gjorde det genom en rad utstuderade mord. Boken äcklade henne. Inte för splattret, hon var bra på att läsa selektivt, utan för att den fyllde henne med en slags uppgivenhet och för att hon hade svårt att sluta läsa. Att lämna högstadiet bakom sig var tydligen omöjligt (även om man klädde sig i storrutig kostym på författarfotot).

Stefan var på fest. Alla 67:or var på Stadshotellet på någon slags återträff. Alla 67:or som räknades rättade hon sig själv. Själv var hon yngre än Stefan och uppvuxen i en annan stad. Återträffar gick hon inte på. Stefan hade inga problem med sådant. Redan vid sju-tiden hade han försvunnit. Middag ingick i arrangemanget. En doft av Armani dröjde sig kvar i köket och sniffade nyfiket på hennes broccolipaj.

På förmiddagen hade hon varit nere på stan. Det pågick någon slags loppmarknad. Petter stod utanför Carléns Elektriska. Hans nacke speglade sig i de tomma skyltfönstren. På bordet stod en cirkelsåg från Biltema.
-Ska du sälja sågen? frågade hon. Renoverar ni inte längre?
-Äh. Jag har en bättre. Man samlar på sig så förbannat.
Han sneglade på Patricias rosablommiga koppar som stod bredvid sågen. De var köpta på Fyndlagret så sent som i höstas. Erika kände igen dem.
-Jag är så nervös. Stefan ska på fest ikväll.
-67:orna?
Hon nickade. Petter rodnade och sträckte sig fram över bordet. Hans hand nuddade hennes och hans strök henne över kinden.
-Det ordnar sig nog, fortsatte han. Tror du inte det?
Hon skakade på huvudet.

En spekulant på cirkelsågen trängde henne åt sidan. Hon backade ett par steg och så på Petter på avstånd. Håret var kortsnaggat och tätt som en terrierpäls. Den tajta dunjackan bildade små åsar över kroppen. Jackan föreföll fylld med luft. Det krävdes en smärt kropp för att bära upp den, tänkte hon.