Slippa

Kristina har lagat moussaka. Runt bordet börjar de tala om filmen Pride. Det är 1980-tal. Brittiska homosexuella stöttar strejkande gruvarbetare. Stödet tas emot med blandade känslor. Vissa i de walesiska gruvsamhället vill inte ha med de perversa att göra. Andra tar dem till sitt hjärta och öppnar sina hem för dem.
-Jag har svårt för filmer när de blandar fantasi och verklighet, säger Hans-Eric. Dokumentärer är bättre, eller rena spelfilmer.
Han har lagt upp sina kraftiga underarmar på den vita linneduken. Händerna på var sida om tallriken får Marika att tänka på en hund som ligger och vilar med nosen mellan tassarna. Hans-Eric är så mycket pamp man kan bli.
-Jag tycker den var rolig, säger Kristina. Du då, Marika? Vad tycker du om filmen?

Filmen har berört henne mer än hon kan uttrycka. Helst vill hon slippa prata om den. Hon rycker på axlarna. Kristina lägger huvudet på sned och håller kvar hennes Marikas blick. Marika sneglar på stearinljuset som brinner i en ärvd mässingsljustake och sedan på Kristinas hemstickade kofta, där små rosor bildar en krans på oket.
-Jag tycker om filmen, säger Marika stilla. Det är så välgörande att se filmhjältar som inte nödvändigtvis ser ut som plastikopererade fotomodeller. Den brittiska humorn är så lätt att ta till sig.

Inom sig ser hon sekvenser från filmen framför sig. Unga män som slåss med polisen för att hindra strejkbrytarna. En äldre man som säger: Gruvan tog mig bror. När han var 36 år gammal. Han talar om det rena kolet, som finns i en åder som löper från Biscaya till södra Wales och vidare under Atlanten för att sluta i Pennsylvania. Det är så mycket stolthet i hans röst. Yrkesstolthet. Den lokale fackföreningsordföranden talar om solidaritet med en ung bög och nämner en gammal banderoll från slutet av 1800-talet. I slutet av filmen sitter Sian, en ung kvinna från gruvsamhället, tillsammans med en av de homosexuella. Hon är näst intill osannolikt tjock. Han röker på en joint, berättar att han har aids,  och säger till henne att hon är intelligent och borde göra något av sitt liv, börja studera. I slutet av filmen nämns att hon börjat plugga och hon blir invald i parlamentet, som första kvinna från sin valkrets.

Marika har sovit dåligt de senaste nätterna. Hon drömmer mardrömmar om gatuvåld och bränder. Skolgårdsvåldet som hon hela sitt vuxenliv försökt lägga bakom sig har blivit politisk verklighet. Hon försöker foga samman filmen med det som sker på gatorna i dag, men filmen har en början, en mitt och ett slut, en dramaturgi och idag vet hon inget om det som händer. Hon försöker föreställa sig att Hans-Eric och Kristina på fascisternas dödslistor (som hon tror finns) eller bortmanövrerade från sina yrken och uppdrag. Sen var det något med bögarna i filmen, den unge människorättsaktivisten och killen med jointen. De påminner henne så mycket om unga män som hon känt. Hon äter tillsammans med sina vänner och de för ett varsamt samtal.

Text från bok

Inspirationsmeningen är hämtat från boken Bränd himmel av Gilly Macmillan. Den finns på sid 176 och lyder: Vi vet inte vem han är.

Vi vet inte vem han är, vår far. Det faderslösa är en hemlighet som jag delar med min syster. Vi tiger om det, flyr undan och flackar med blicken, när ämnet kommer på tal. Vår far är okänd, var farfar likaså. Vi skulle kunna söka efter okända fäder ända till Gustav Vasas dagar. Om de män som avlat döttrar i vår släkt vet vi ingenting. Vi drömmer, vi fantiserar att de en dag kommer och ger oss en upphöjd plats i sina liv och överöser oss med gåvor. I våra drömmar bär vi deras talanger, det som kommer göra oss världsberömda, i vilken disciplin vi än utövar. I vår värld finns kvinnor, inga män. Till och med katten är dräktig med en okänd hane. Vi vet inte vem han är. Jag hoppas på den röde. Min syster på den grå.

Vana

På sin anlagstavla har Erika ett vykort. Det föreställer en skär liten streckgubbe med trekantig kropp.
Den säger:
-Jag tränar nästan varje dag. Idag tränade jag nästan.
Erika har tagit för vana att le åt den där figuren varje gång hon passerar den. Det känns nästan som att ha en hemlig vän.

Dölja

TV:n visar ett matlagningsprogram i repris och ett lekprogram med orkester. Kocken är rödlätt och har uppkavlade ärmar. Fingrarna rör sig snabbt över skärbrädan där en rättika möter sitt öde. Trots att han är knubbig och tung i kroppen verkar han smidig och vaksam. Kameran zoomar in hans ansikte. Maria noterar att skägget har inslag av grå strån. Det glittrar till i ögonvrån.

Orkestern i lekprogrammet för en undanskymd tillvaro. Fokus ligger på gästerna. Maria sträcker på nacken för att få en skymt av basisten. En rutig keps skyler hans skalliga hjässa. Hon fnittrar till. Det är inget hon känner att hon behöver dölja, men det är ändå inget hon vill prata om. En gång i tiden har hon legat med både kocken och basisten.

-Vad fnyser du för? undrar Henrik och samlar ihop knäckesmulor på en assiett.
-Fnyser? Det vet jag inte om jag gör. Jag tycker det är lite lustigt att det är två stycken som gått på samma gymnasieskola som jag, med på TV ikväll. Det är allt.

Hastighet

Jag kör gamla E4:an söderut i landsvägshastighet. Slätten, som odlats sedan urminnes tider breder ut sig båda sidor om vägen. Hon påminner mig om en dräktig mage. Man nämner henne med vördnad. Slätten. Det är disigt och ett par plusgrader. Snön smälter i gråvädret. Längs horisonten står vindkraftverken. Propellrarna  är stilla. Molnen står så lågt att topparna på betongpelarna inte syns. Omberg anas som en skugga. Alvastra klosterruin vilar vid dess fot.

För ett ögonblick känns allt så innerligt närvarande. Jag registrerar varje sinnesintryck, som en konstnär som ska måla en tavla. Sedan skrattar jag till. Vilken tråkig tavla det skulle bli. Kyrktorn i grådis.

Känna

Jag köpte ett rävspel
Med en enkel spelplan av masonit
Grinade rävar och vettskrämda får
Prydde dess yta
Plastpluggarna som symboliserade får
Förvarades i en låda under spelet
De var vita, inte gula som jag mindes
Det var för att jag vill känna
Den där samvaron
Adrenalinet, koncentrationen, det vänskapliga gnabbet
Över en spelplan, som jag köpte det
Som barn spelade jag helst får
Det krävde mest taktik
Jag köpte det för att kunna säga
-Minns du hur roligt vi hade när vi spelade räv

Tendens

Torghandeln brukar vara livlig, men i januari torget nästintill tomt. Ett tjugotal personer köar framför äggvagnen. Från ett skrynkligt plasttält säljs det tulpaner. I hörnet står en äldre kvinna med broddar på skorna. Hon samtalar med en herre med överrock och hatt. Torget lutar och han står nedanför henne i sluttningen. Det gör att han bara räcker henne till hakan.
-I Danmark tar man i från dem smycken och sådant, säger hon. De ger de minsann rätt i. Har man så mycket pengar att man kan ta sig hit för att...Så ska man minsann betala för sig. Det är inte mer än rätt.
Hon bär minkpäls och  har en käckt skuren persianmössa neddragen över ögonbrynen. Mannen hummar instämmande. Jag går vidare. Är hon beredd att sälja sina guldsmycken för att få ut sin blodtrycksmedicin?

 Utanför biblioteket möter jag Kimme.
-Leksaksaffären ska lägga ner, säger jag. De säljer ut allt med 40 % rabatt. Skoaffären på hörnet likaså. Om ett par månader slår Åhléns igen. Vad blir kvar?
-Leksaksaffären ska bli gym, säger Kimme.
-Du är galen, säger jag. Ska folk ligga i skyltfönstret och lyfta hantlar? Det blir nästan sängkammarintimt. Svett. Tajta trikåer. Muskler.
Jag föreställer mig en samling atleter på gymmet klädda i neonfärgade träningskläder. Framför skyltfönstret står en skara nyfikna och ser in genom skyltfönstret och kommenterar de tränande.
-Gymmet riktar in sig på ensamkommande flyktingbarn, säger Kimme. Många av dem gillar att träna.

Jag går vidare mot biblioteket för att lämna böcker. Egentligen borde jag föreslagit en lunch med Kimme och inte bara sagt att vi skulle ses. På återlämningsdisken lägger jag två nyutgivna romaner. Båda utspelas i en övre medelklassmiljö. Tillvaron slås sönder av otrohetsaffärer. Jag funderar på om det är en litterär tendens att skildra en yta som krackelerar.